"https://www.youtube.com/embed/r2S1I_ien6A"

Summa sidvisningar

Leta i den här bloggen

Jag skall försöka beskriva mina osannolika men ändock ganska så sanna påståenden så bra jag kan, så det kommer säkert att bli mycket exeptionellt och kontroversiellt

Translate

Bloggintresserade

Leta i den här bloggen

Naturbilder

Naturbilder
Moder natur, Klicka på bilden för mera bilder

onsdag 9 februari 2011

Mina långtradarhistorier

Långtradarchaufförshistorier.

Under et långt liv ute på Europas vägar, händer det ganska mycket. När man har rullat ca 150 gånger runt Jorden på vägarna så finns det ju mycket att berätta. Det har varit lite av ett äventyr att köra runt med olika laster i hela Europa.
Allt kanske man inte kommer ihåg. 
Men en hel del har det blivit i alla fall. 
Över 130 olika historier.
Jag skall relatera några av dem på denna CD.

Jag har inte bara kört långtradare, utan prövat på mycket annat. Redan under sista världskriget fick jag jobb som cykelbud eller springschas som det hette då. 
Jag gick i fjärde klass och var 10-11 år.
Mamma och Pappa bodde då på Plangatan i Råsunda alldeles intill Råsunda fotbollsstadion.

Och jag fick jobbet i en tvättinrättning efter en skolkamrat som hade jobbet före mig. Han hade roat sig med att springa efter spårvagnen och snubblade samt kom under hjulen och fick ena benet avkört. Det var spårvagnen som gick från Stockholm ända ut till Sundbyberg.

Men i alla fall så fick jag jobbet. Och jag cyklade med tvätt ända in till Stockholm från Råsunda.
Det var en sådan där stor tung cykel med en bastant ram framför styret där man satte korgen full av tvätt.
Pappa och Mamma skulle flytta åter igen så jag missade jobbet. Och det blev många flyttningar.
Från Råsunda till Enskede, där Pappa skulle renovera ett hus för att senare sälja.

Sedan från till Enskede till Hägersten och ny jobbig skola.
Nu slutade kriget, året var 1945 och jag var 12 år. 
Då såg jag tillsammans med min kompis den första neger jag sett i mitt liv. Det var en amerikansk Soldat som hade kommit över till Sverige efter kriget och gick fortfarande omkring i sin uniform. Fasen vad svart han var, sade vi, och spana in honom under hela kvällen.

Men ca två år efter så började jag gilla jazz och Louis Armstrong, skaffade trumpet och började öva och spela. Och så kom Louis Armstgrong till Stockholm. Och min kompis och jag
satt en hel natt vis Slussen för att om morgonen köpa biljetter till Konserten i Kungliga tennishallen.
Det var en fantastisk upplevelse

Jag tog körkort när jag var 18 år i Stockholm 1952. Tyvärr blev mitt första körkort stulet på en biograf i Stockholm. 
Jag har kört alla möjliga lastbilar och fordon.
Bedford
Chevrolet
Plymont lastbil
Thornycroft lastbil
Flera typer av Volvo
Elektrisk lastbil som jag körde ut mjölk med i Stockholm Mjölkcentralen i Johanneshov
Mercedes skåpbil.
Mercedes lastbil.
Scania Wabis med mjölk.
Scania 141 i Danmark
Volvo 88
Volvo nyare
Ford Continental
Och några lstbilar till jag inte kommer ihåg
Jag har kört buss i trafik i Sverige m ellan Karlskrona Kristianstad Älmhult
Dessutom har jag kört Tornsvängkran, Mobilkran, Truck,

Och i några fall har jag tagit med kompishistorier som jag tyckt vara bra.  








Och jag börjar med

Kylmotorklagan mellem Lille og Paris


Sommer Kørsel






Jeg havde kørt et par trailere fra færgen i KBH, og læssede dem på fredag. De var tomme ølflasker for Carlsberg og fulde derfra. Og det var en presenning på og ud og flaskerne blev kontrolleret ved indgangen til bryggeriet. Ja, det var lidt andre trailer, der også ville köres ud, selv før jeg kunne tage min trailer og køre til Bretagne i Frankrig. 

Og det var en dejlig dag med solen højt op på den klare blå himmel. Selv om det var varmt i kabinen, så jeg skiftede til at have soltaget åbent og den højre rude og venstre rude for at ikke komme til skade ved at flytte. Det kan gøre ondt at flytte, selv om det kan være varmt udenfor.
Det vil komme efter.

Ja, det var tid til at slappe af på min skinktrailer. Kontroller, at kylmotorn gik som det skulle. Tjek eksistensen af gas til kylmotorn. Eller hvis det var i gamle dage, hvor der var en Thermo King's tordnende og støjende dieselmotorer, så der vil kontrolleres, at alt var i orden. Så det var der ikke i Tyskland eller Østrig, med en fejl i køle enheden. Selv om det kunne være forkert på kylmotorerna i alle tilfælde. Men det var ikke håb.


Halmtorvet 1979

Derefter trak væk ned mod Rødby Havn for at tage færgen til Puttgarden. Fra Puttgarden til Denekamp var omkring 5 timers kørsel. Og tilbøjelige til anden orden, så jeg vil kun opholde sig i en halv time i Hamburg og derefter fortsætte med ret til at Denekamp, grænsen mellem Tyskland og Holland på Road 213. Så kunne du klare at køre til Denekamp i 4 timer. Mange andre kørte deres fire timer, og så måtte de blive i Wildeshausen ved Road 213 begynder en time.


Väg 213



DENEKAMP restaurang

Det trick er at beregne hvordan man kan spare tid og køre til højre.
For Denekamp, var det temmelig sent, så jeg var nødt til at gå i seng eller måske tage en natmad i restauranten der ligger der. Hele parkeringspladsen lugtede grimt urin. Så det var ikke rart at sove der. Ved mange lejligheder, kørte jeg til nærmeste parkeringsplads, hvor der ikke var kontrol over vores køretid. For de generelt var udløbet, da manden kom til Denekamp.

Den næste dag, starter med morgenmad inde i restauranten og derefter gik det sydover igen. Afhængigt af hvor du kan losse i Frankrig havde at regne ud, hvor langt rejsen ville besøge på lørdag.

I alle tilfælde, så det var blevet aften, og jeg var kommet til tankstation og motorvejsrestaurationer Roye over Paris. Det ville have været forfærdelig mange Campingvogne om vej. Og der er et problem for os lastbilchauffører til de fleste ofte, de har ingen erfaring med motorvej kørsel. Og ikke nok med det, campingvogne tage vores parkeringspladser ved disse tankstationer så godt.

Da jeg ankom til Royes tank stop, lige over Paris, så hva 'det så tydeligt fuld af campingvogne af alle typer, der blev parkeret på steder, der var designet til lastbiler. Men der var en ledig stilling mellem to mobile homes, som jeg løb ind i mig fra. Jeg var træt og begyndte at sørge for træhuset, uret var nok tættere på midnat. Men det varede ikke længe, før det slået hårdt på døren. Jeg forsigtigt trak forhænget til side og kiggede ud mod parkeringspladsen for at se, hvor det drejede sig om. En mand stående under min siderude og fortalte mig at slukke kylmotorerna.

Jeg trak ned i kassen og fortalte ham at gå i seng og ikke vare så omsorgsfuld. Vi kan ikke sove, sagde han. Men jeg kan, sagde jeg. Du skal straks suspendere kylmotorerna sagde han med høj røst. Nej nej, gå i seng nu og det ligger ikke i mit job, sagde jeg. Slår du ikke av motorerne så vi vil ringe til politiet, sagde han. Ja, gør det, jeg sagde en lidt stille. De er velkommen af mig, sagde jeg. Ja, men jeg går ind og ringe til politiet nu, "sagde manden. Ja ja, skynd dig, sagde jeg og spørger, om han havde telefonnummeret til politiet. Så han stak med en hastighed, som hvis han havde ild i røven.

Jeg trak gardinerne for stille og roligt, og tilføjede mig ned for at sove. Og jeg tænkte på dem derhjemme. Nu har jeg mine tanker med dig min kære Gudrun. Og nu jeg tænker på vores kære børn. Hvor er du fyre hjem tænkte jeg på min ensomhed. Hvad gjorde du gør i dag derhjemme, tænkte jeg. Det er lørdag. Håber du havde det sjovt, tænkte jeg.
Sandman havde netop fundet sted i mit sind, da jeg hørte høje stemmer udenfor. Hvad er det jeg troede. Jeg er nødt til at se, hvad det er, så jeg lempet en smule forsigtig på gardinet for ikke at udsætte mig for meget. Nå det var politiet, der var her nu. Og jeg rullede ned boksen lidt for at høre, hvad der blev sagt på parkeringspladsen. Her, vil du ikke kunne sove, og fortalte politiet til campingvogn chauffører. Løbe væk og forlad motorvejen ved en campingplads, ellers vil du blive pålagt en bøde, oplyser politiet.

Parkeringsarealer her er for lastbilen, om lastbilen ikke kan køre ned i en lille landsby eller lejr og park oplyser politiet. Så bare at løbe væk nu, politiet sagde campingvognen driverne, før jeg skriver en böteslapp. Ja, men så vi opdrage børn. Der ville du have tænkt på før politiet sagde. Og så bandede og skældte campingvogn chauffører. Jeg kunne ikke lade være med bølge på dem og sige farvel og tak for virksomheden, når de fik i deres biler og kørte væk med deres campingvogne.

Thore




Blixten i Verona

På en stormarknadsparkering utanför Verona satt vi flera långtradarchaufförer inne i mitt kylbilssläp, och regnet öste ner. Jag hade lossat mina skinkor och skulle inte lasta förrän på måndagen. Och jag hade satt in mitt bord och två stolar som jag brukade ha med mig.

De andra killarna satt på golvet. Vi hade köpt färdiga varma grillade goda feta kycklingar utanför den stora supermarknaden. Åskan dundrade och blixtrade för fullt och vi väntade på att någon blixt skulle slå ned i de höga masterna som var försedda med strålkastare högst upp för att lysa upp hela parkeringen.

Miss igen ropa vi i kör när Oskar slog till men missade stolpen. Ja där satt vi och snackade om allt möjligt, käka fina härliga grillade kycklingar med lite vin till, samt berättade gamla tokiga chaufförshistorier som var både sanna och osanna.

Thore



Banditmannen med väskan i Prato

Ja det här är en historia från Italien igen.
Alla danska chaufförer brukade efter förtullning i Vipiteno köra ner till Firenze Nord för att där övervara helgen. Vi fick ju inte köra på söndagen med kylbilarna. Men i Firenze nord kunde vi vara en cirka 10-15 lastbilar som stod stilla i väntan på ytterligare körning syd på till olika ställen vad vi nu skulle. Så det hände ju lite saker där på tankstället. Firenze nord var ett stort tankstopp med hotell och en liten bar som hade kaffe samt småvarmt. Så det blev att de som hade dragbil kopplade av trailern, och så blev vi några stycken som hoppade in i deras dragbilar för att köra till en liten by ovanför Firenze som heter Prato, för att äta lite gott på lördagskvällen.

Vi körde in till ett fyrkantigt torg som man kunde köra runt i. Det var buskar och träd i mitten kommer jag ihåg. Och så låg det några matställen där. Restauranger alltså. Och en av killarna hade varit där förut, så han kände till ett bra ställe. Och jag tror vi var ca 6-7 st. danskar. Och min son James var också med. Ute på torget hade iriska långtradare parkerat. Eller om de var engelska. Har glömt det. I alla fall så beställde vi in en bra meny på det stället där vi gick in. När man kom in på det stället så ligger baren mitt fram ca 4 meter från dörren. Och på båda sidorna fanns det bord att sitta och äta vid.

Vi placerade oss till vänster vid ett stort bord som rymde oss alla. Eller om vi plockade samman några bord. Kommer jag inte ihåg. Men det var inte det som var det viktigaste. Nu satt vi och väntade på vårat käk och vi snackade lite skit om en annan chaufför. Han var ju inte med. Så det gick ju bra att snacka lite dåligt om honom. Jag kommer ihåg att de resonerade om hans skilsmässa vilket var dumt tycker jag.

Men så helt plötsligt så tystnar allt sorl i restaurangen.
In kommer en man med en sjal framför ansiktet döljande allt utom ögonen och ställer en resväska mitt på golvet samt går fram till bartendern där han begär en snaps av något slag. Här sitter vi nu 7 stycken garvade chaufförer med hakan nere i golvet helt tysta och undra vad som skall ske. Nyss hade vi pratat skit om en annan chaffis mena man, och så kommer det nu in en mera tokig Italienare.

Han lyfte på sjalen framför ansiktet och svepte drinken i et tag och så gick han fram på golvet och ställde sig i en position som om han skulle starta i ett hundrameterslopp med händerna i golvet och på knä fram för sin väska. Och vi satt som förhäxade och glodde helt tysta.

Pang skrek mannen med sjalen eller banditen och gick fram och tog väskan samt gick ut genom dörren.
Vad var nu detta var det en som sa. Och vi skrattade alla.
Ja det händer en hel del här. Vi skrattade åt de irländska chaufförerna som hade lurat med en lätt tjej ner till Italien. Hon undrade vilken hon nu skulle med hem igen. Sedan hoppa vi in i dragbilarna och körde mycket långsamt runt torget några gånger tutande i de stora tåghornen. De var ett snöre som fanns i hytten som man drog i. Och de stora tuthornen satt på taket till Dragbilarna. Ja det var cirkus det. Jag tänkte det att nu kommer väl polisen snart. Men de höll sig undan. För det är ju ganska vanligt att man tutar lite då och då i Italien.

Sen var det läggdags för sen på söndagseftermiddagen så brukade vi droppa av en efter en syd på beroende vart vi skulle. Jag tror jag och James skulle lossa i Livorno den här gången.




Olgas favoritdryck gammeldansk i Vipiteno

Vi hade flera speditörer som vi skulle gå till i Vipiteno men ofta hade vi en speditör där en av tjänstefolket hette Olga. Olga var en mycket trevlig halvkraftig dam och var bra på att få fram dokumenten i tid så vi kunde köra snabbt till lossningsplatsen eller om vi skulle hem. Jag brukade ofta ha med mig några danska öl som hon gillade. Men det tog ju sin tid i alla fall vid Vipiteno tullplats. 
Från det att vi kom dit på fredagen så om det gick mycket bra så kunde vi komma därifrån tidigt lördag morgon. Det bästa var nog en gång jag kom till Vipiteno tidigt en fredag morgon och sprang in med mina dokument samt fick doktor på redan vid tiotiden och så kunde jag dra redan vid fyratiden. Och jag kunde vara redan nere på något lossningsställe vid tiotiden på kvällen. 

Då fick jag extrapengar på lossningsstället för jag hade varit så snabb. Det kunde vara 7-10 tusen lire så jag kunde lugnt sitta inne på restaurangen och äta en god närande middag medan personalen lossade vad det skulle ha.

Men den här gången var det lite annorlunda, för jag hade inga danska öl, utan bara en flaska gammal dansk. Så jag sa till Olga att jag hade glömt att köpa dansk öl. Men jag hade en flaska gammal dansk som du kunde få prova att smaka av sa jag. Vad är det sa Olga frågande. Ja det är någon slags bitter. Nej det är det inte heller. Det är någon kryddigt sa jag. 

Få jag prova sa Olga. Javisst sa jag och gick ut på parkeringen för att leta upp min lastbil som stod längst bak i raden av alla andra danska långtradare. Och så fick jag med mig den oöppnade stora flaskan med gammeldansk snaps till Speditionen där Olga jobbade. Har du ett litet glas sa jag till Olga. Olga kom fram med ett dricksglas.

Har du inget annat sa jag. Nej det går fint med det här sa Olga. Häll upp du sa Hon. Och jag började hälla lite försiktigt och stoppade. Häll fullt sa Olga. Nej det kan jag inte sa jag. Sådan kan du väl inte vara sa Olga. Jag skratta och hällde på lite till. Nej fullt skall det vara sa Olga. OK.

Så tog Hon glaset och drack som om det vore öl. Den är mycket stark sa jag. Nej det var gott sa Olga. Och det tog inte lång tid för det var slut i det stora glaset. Lite till sa Olga. Du är inte klok sa Jag nu får du inte mer. Bara lite. Ja ett halvt glas då sa Olga. Sedan gick jag upp på Restaurangen för att få en kopp kaffe och sätta mig att vänta på mina tulldokument. Jag pratade lite med de andra danska chaufförerna. Hej på dej du Bornholmare sa de till mig för de andra chaufförerna trodde jag var från Bornholm. De har ju en annan dialekt på Bornholm som liknar svenska. Så chaufförer från Jylland trodde jag var Bornholmare.

Nej jag måste nog gå ner till spedition och se om Olga har mina dokument färdiga sa jag och gick ner till undervåningen samt fram till den spedition där Olga skulle vara. Var är Olga sa jag. Hon var tvungen att gå hem sa den andra Italienska speditören. Hon kunde inte vara kvar här sa Han och skratta högljutt. 

Hon kommer i morgon sa han. Men mina dokument då sa jag. Jag gör dem färdig åt dig så du kommer iväg sa han snällt. Hon tålde inte gammal dansk sa han. Jamen man skall ju inte dricka på det viset sa jag. Nä Olga trodde att det var någon slags öl tror jag sa Italienaren.






Ufot och guldtanten

Solen strålade fantastiskt denna dag. Himlen var klarblå. Och det var på eftermiddagen. Jag hade lastat något i Holland. Vad jag hade lastat kommer jag inte ihåg. Men det var ju inte det som var intressant.

Solen höll just på att gå ned. Solen lyste ganska så starkt just vid den här tiden.
Och jag står lutad mot långtradarsläpet lite insjunken i mina egna tankar, när jag helt plötsligt få se två enormt starkt blinkande ljus komma emot mig.
Jag hajade till, för jag uppfattade inte var det var eller vad det var frågan om.
Ljuset var så fantastiskt starkt så jag undrade var det var som kom emot mig. Det enda jag såg var dessa två blinkande gula ljusknippen.


Blodet började pumpas häftigt av hjärtat. Jag kunde inte få grepp om vad det var för något.
Helt plötsligt fick jag för mig att det var ett ufo som var på väg emot mig. Jag blev både upphetsad och orolig samt nervös. Och jag visste inte hur jag skulle göra, eller förhålla mig. Detta med Ufo hade fastnat i hjärnan, så jag trodde fullt och fast på att nu kom det ett ”ufo” mot mig. Hela kroppen darrade som ett asplöv. Jag var som förstenad där jag stod.
Och jag tänkte skall jag stå kvar eller skall jag springa. Nej jag måste se eller veta vad som kommer att ske. Det var nära jag sket på mig. Jag var nästan livrädd.
Ljusstrålarna kom bara närmare och närmare. Och mera rädd blev jag. Och jag tänkte; vad är nu detta.


Jag räknade ut att de blinkande ljusstrålarna kommer att passera exakt förbi mig. Jag står kvar sa jag till mig själv. Jag riktigt kände hur hjärtat pumpade allt häftigare och häftigare.
Nu kunde jag märka en mörk skugga under de blinkande gula ljusstrålarna. Närmare och närmare kom de två starka ljusknippena ungefär i huvudhöjd. Kanske lite lägre.
Men helt plötsligt var ljuset så nära så det ändrade karaktär.
Det blinkande ljuset försvann och Jag kunde direkt se att det var en gammal Holländsk kvinna som kom nickande med huvudet och hade guldplattor på sin huvudduk på var sin sida om huvudet.
De var guldplattorna som hade återspeglats i den nedgående solens starka strålar.


Strålarna var så starka så jag kunde inte se kroppen bakom.
Där stod jag, långtradarchaufför, darrande i flera minuter.
Den var gamla gumman cirka en och en halv meter hög, som hade guldplattorna på huvudet. Som hade skrämt upp en gammal långtradarchaufför. Varje steg Hon tog så blev det en nick med huvudet. Det var nickandet som orsakade blinkningarna.
Solens starka strålar återspeglades direkt i de enormt blankpolerade guldsmyckena som den lilla damen hade på sitt huvud.
Och nervositeten kunde plana ut och jag kunde lugnt köra hem.
Det var alltså inget Ufo. Och jag var helt nykter.
Senare så har jag fått veta att det är en speciell kristen sekt i Holland som dessa damer tillhör.
Thore




Vi kom ut i halvdåligt väder på resa till Ystad samt lastbilsvältning

Det var mycket man skulle hinna med att köra med på Bornholm innan man kunde köra ombord på färjan Rottna till Ystad. Många gånger hann jag knappt hem och prata med min älskade hustru. Jag kom hem från KBH på morgonen och kanske strax ta färjan till Ystad igen. Ibland fick man vara ute vid slakteriet hela dagen för att passa på när de lastade skinkor. Frusen torskfilé som skulle till Helsingborg i Sverige, lastade vi ofta i Nexö men även hos Espersen i Rönne. Och det skulle göras fort så vi kunde nå att komma med färjan till Sverige.

Jag tyckte inte om att segla med fartyget Rottna för båten var en riktig vältepetter ute på havet när det blåste. En natt från Köpenhamn så låg jag och höll mig i stolparna längst framme vid kojen i en reservhytt. För varje våg så hoppa jag ca en halvmeter i kojen upp och ned. Man kunde riktigt höra hur de stora vågorna slog mot fören av båten. De var riktiga smällar. Och det var omöjligt att sova. Därpå skulle man nästa dag köra runt i KBH som vanligt utan att vara sömnig. Dessutom skulle man sedan på eftermiddagen starta en resa till Italien eller Frankrike. Man nådde inte så långt förrän man måste sova för jag hade inte fått sova på två dygn. De kunde aldrig åkaren förstå. Han bara sa: Har du inte hunnit längre. Regeln om att vi chaufförer skull ha en normal vilopaus fanns redan då. Men det bekymrade sig åkaren inte ett dugg för.

Den här dagen blåste det ganska så bra så vi funderade på om färjan skulle gå. Jag hoppades att den skull bli inställd så jag kunde komma hem till Fru och barn några timmar. Det var sol och klart väder och vinden var oerhört stark. Jag tror att jag hade ett lass med frusen torskfilé till Frigoscandia i Hälsingborg denna gång. Två av de andra långtradarna hade lastat Bornholmskt tegel eller i alla fall något slags sten. Och en annan äldre trailer hade hela kylbilen full med 30 kilos tunga frusna block av avfallsfisk som skulle upp till någon minkfarm i Sverige. Troligen till Mellby som ligger på Listerlandet öst för Sölvesborg.

Vi hade kört ombord med våra ekipage samt hade gått upp till restaurangen ombord på Rottna och satt oss vid vårat chaufförsbord samt väntade på avgång. Jag tittade ut mot havet genom de halvsmutsiga fönstren i Restaurangen och såg hur vågorna bröts och blev skummande vita. Det såg inte precis inbjudande ut. Flaggorna på Terminalsbyggningen på kajen nedanför fladdrade så det small i flaggorna. Jag tänkte; fasen, skall vi ge oss ut i detta väder. Vi hade just fått in något att dricka som jag kunde höra klaffarna fällas upp där vi i fören på båten kör ombord. Sedan släpptes trossarna från kajen och nu var färjan fri från bindningar med land. Tydligt hördes motorernas mullrande från maskinrummet. Vi såg hur båten sakta gled ut ur i hamnen. De båda pirarna vid hamninloppet översköljdes flera gånger av jättevågor. De liksom dränktes av dessa enorma vattenmassor.

När den lilla färjan Rottna kom ut i Hamninloppet så möttes den direkt av Östersjöns vredgade vågor började genast att stegra fören inför det kommande jobbet med alla brottsjöar som kom vräkandes mot båtens för. Inga turister fanns ombord vid denna tid på året. Och om det skulle ha varit någon turist så tror jag inte de vågat gå ombord när de såg ut mot havets fräsande böljor. Men det fanns enstaka andra passagerare som hade dragit sig mot mitten av båten. Men de flesta av de få passagerare hade tagit en daghytt som fanns att få på överfart till Ystad. Nu började båten att gunga upp och ner så det kändes lite konstigt i magen på en del garvade chaufförer redan.

Där satt vi och höll i oss i bordets ben som var av kraftigt stål. Bordet där vi satt var mycket kraftigt fastsatt i golvet så vi kunde tryggt hålla oss i bordets ben. Efter någon timmes tid hade stormen ökat så pass att det var svårt att hålla sig kvar i bordet. Ute i köket kunde vi höra hur tusentals tallrikar eller vad det nu var för porslin klirra i golvet med ett fruktansvärt brak. I Restaurangsalongen där vi satt, låg allt som hade funnits på borden på golvet. Och vi fyra chaufförer höll oss krampaktigt fast i bordet. Havsvattnet kom som frustande kaskader upp mot fönstren. Kan fönstren hålla tänkte jag.

Just som färjan hade tagit en ny kurs och nu började kränga enormt sidledes i stället kom kapten Pedersen och maskinchefen in genom dörren till restaurangen där vi satt tysta och höll krampaktigt fast oss i bordet. Där stod kapten Pedersen bredbent men en snaps i ena handen och en öl i den andra. Snett bakom kaptenen stod maskinchefen också med en snaps och en öl i andra handen.

Vi har kommit ut i halvdåligt väder va, skorrade kaptenen mot oss.
Vi vågade inte svara nästan. Är det inte lite väl mycket sa jag. Men det fick jag inget svar på. De tog sin snaps och öl sen försvann de till sina poster. Och vi chaufförer började så smått att våga prata lite försiktigt igen.

Helt plötsligt så hörde vi ett högt brak nere från lastrummet på färjan. Vi blev stela, och undrade var det kunde vara för något. Det lät som om vi hade kört på något ute till havs. Det var när båten krängde oroväckande mycket till på sidan. Jag tycket båten näsan låg på sidan i det ögonblicket. Vi hade ännu en bit kvar till Ystad. Jag tänkte; hur skall detta sluta. Att det kan finnas så höga vågor på Östersjön trodde vi inte. Det är inte utan att jag och de andra chaufförerna var rädda. Men vi var ju karlar och vi liksom inte vågade yppa något om det. Jag var i alla fall rädd, och så klart tänkte jag på mina kära där hemma, samt undrade hur detta skulle sluta.

Nu girade båten igen och färjan lugnade ner sig lite. Jag tror vi började närma oss Ystad. Det var nog mera lä när vi närmade oss den svenska kusten. Och vi kunde lugnt andas ut. Nu hade vi bara infarten till Ystad kvar, och det gick fint in genom pirarna i Ystads hamninlopp. Trossarna slängdes ut på kajen för att angöras i pollarna. Det var den gamla angöringsplatsen i Ystad hamn. Vi tittade oss omkring i båten på vår väg ner mot lastrummet där långtradarna stod. Överallt låg det folk i sina spyor och lösa stolar hade klumpat sig samman i ett hörn tillsammans med allt annat bråte.
En kort blick in i köket såg vi allt låg i en enda röra.

När vi öppnade den kraftiga ståldörren till lastrummet där alla lastbilar och personbilar stod mötte vi en syn som jag aldrig glömmer. Flera lastbilar hade vält med sin tunga last ovanpå personbilarna som nu hade blivit an halvmeter höga eller mindre och var helt krossade. Den gamla kyltrailern låg helt på sidan.


Här ligger kyletrailern på sidan i Färjan efter stormen på Östersjön

Den kunde omöjligt resas upp på hjul igen inne i färjan. Den skulle först tömmas på sin last av 30 kilos tunga illaluktande fiskblock som skulle gå till minkfoder.









Så vi chaufförer fick ta på oss våra overaller och hjälpa till att lossa trailern av dess innehåll. Det blev ett enormt springande med dessa tunga isblock fram och tillbaka. Och allt tog en evinnerlig tid.
Trailern gick ändå inte att resas på rätt köl inne i Färjan utan fick dras och släpas ut på sidan med ett specialfordon som stod ute på kajen. Min kylbil hade klarat sig, och stod fortfarande upprätt inne i lastrummet. Efter många om och men kunde jag fortsätta min färd till Helsingborg och lasta av där till slut.

Så var det att komma ut i halvdåligt väder med kapten Pedersen på 70-talet. En resa jag aldrig glömmer.
En annan gång som jag var med färjan och det var helt vindstilla hade jag gått upp till styrhytten för att snacka med båtsman som jag kände lite grand. Det var en underbart fin dag med solen strålande från en helt klarblå underbar himmel. Havet var nästan spegelblankt. Och jag stod alldeles vid sidan om roderpinnen tillsammans med båtsmannen. Färjan gick automatsikt framåt. Den var inställd på en speciell kurs, så ingen behövde stå och styra, utan man bara stod och observerade om det kom andra båtar i vägen så att säga.

Och jag såg och spanade ut mot Östersjöns lugna vatten om det skulle vara någon annan båt som eventuellt skulle korsa färjans rutt. När jag såg till sidan så hade båtsmannen gått bakom styrhytten in i ett annat rum. Och där stod jag ensam som hela båtens styrman fast jag var bara vanlig chaufför. Det var ju inte så farligt för det fanns inga andra båtar förut, men ändå. Båtsmannen stod inne i det andra rummet och diskuterade timmar i lönen med styrmannen.

Nu började jag ana en annan båt som kom från sidan så jag ropade på någon att komma ut för att se om vi kommer att gå bi. Är den långt borta fråga styrmannen. Ja den är ganska långt borta ännu. Vi kommer strax. Egentligen var det absolut ingen fara för jag hade seglat själv med min motorseglare både över Östersjön och Nordsjön, så jag hade lite vana. Det visste grabbarna.
Thore




Tuppen i Risquare Tout

Sven-Erik ”Spunk” och jag skulle köra gemensamt med skinkor ned till Frankrike. Två bilar med härliga skinkor till Bretagne. Först hade vi lite körningar i Köpenhamn som skulle klaras av innan vi kunde lämna kungariket Danmark. Sedan bar det iväg sydpå. Färjan från Rödbyhamn till Puttgarden tog cirka 1,5 timme har jag för mig. Första stoppet var i Hamburg vid tankställe Nordhorn där vi tog en kopp fika. Där behövde vi inte stanna mer än en halv timma. För sen kunde vi köra direkt till Denekamp på ca 4 timmar. Då slapp man att pausa i Wildeshausen i en timma. Man sparar alltså en halv timma där.

I Denekamp blev Sven-Erik påkörd av en tysk personbil i mörkret. Det var visserligen bara handen på ovansidan som blev träffad. Men det gör ju ont som bara sjutton. Jag sprang efter en liten flaska med Biosept som jag spruta direkt in i såret. Den kalla vätskan gjorde att värken försvann ganska fort. Och Sven-Erik undra var det var som jag kom sprutande med. För det kändes bättre redan efter en stund. Sedan kallade Sven-Erik mig för doktorn ett tag. Men vi fick ordnat alla tullpapper och Tankschiene och så drog vi iväg mot sydligare nejder på kvällen. Det blev inte så långt för vi skulle nu gå till vila på någon parkering i Holland.

Nästa dag starta vi med frukost och sedan körde vi ner mot Risquare Tout som var gränsen till Frankrike. Där skulle vi förtulla och ha en doktor som skulle se på skinkorna och även ha en skinka med själv. Jo doktorn skulle alltid ha en skinka. Han tyckte de Bornholmska skinkorna var oöverträffbara. Och fick han ingen skinka, ja då kom vi inte därifrån. Så det var bara att välja.
Det tog inte så lång tid förrän vi var där på platsen. Men det tar ju lite tid det där med tullpapper o.s.v. Så Sven-Erik och jag bestämde oss för att vi skulle se om det fanns något att äta i byn.

Det var höga murar in till de små gårdarna som var gräns till parkering och tullplatsen, så man kunde inte se in på gårdarna. De gårdarna var bakgårdarna till fastigheterna på huvudgatan. Vi rundade ena hörnet på parkeringsplatsen och hörde en tupp innanför muren gala högt som bara sjutton. Och jag prövade att se ovanför muren in på gården. Men muren var för hög. Jag såg inte tuppen som gal. Han gol så enormt högt och höll på hela tiden. Så jag var ju mycket intresserad av hur han såg ut och hur han kunde gala på det höga sättet. Nej vi kunde inte se in på gården där tuppen fanns.

Jag sa till Spunken att man måste kunna komma till honom från andra sidan. Så vi gick runt hörnet och fram till den baren som jag var helt säker på att Tuppen hade som sitt revir. Det här händer alltså mitt i staden Risquare Tout. Vi knallade in på baren och jag prövade att se om det fanns någon utgång till platsen bakom baren där antagligen tuppen stod och gol.

Nej jag var nu så upphetsad på denna tupp så jag måste veta sanningen. Jag var riktigt dålig på franska så jag kom inte på vad tupp hette på franska så jag började gala inne i baren som en tupp kukiliku, kukiliku och pekade ut mot gården. Alla tittade på mig och Sven-Erik Skrattade. Jag gol igen kukiliku, kukiliku och högre som jag tyckte likna ett tuppljuds läte. Kukiliku, Nu började en del fransmän och belgiska chaufförer också att gala. 

Kukiliku, Och Sven-Erik höll på att skratta på sig. Till sist så galt alla Kukiliku, Kukiliku, högt och ljudligt inne på baren. Kukiliku, Och nu kunde jag inte hålla mig längre utan jag började också skratta tillsammans med alla andra chaufförer inne på krogen.
Nu måste vi gå sa spunken och drog mig i kläderna. Jag klarar inte det här sa spunken. Men Jag har ju inte galit färdigt sa jag. Och Sven-Erik gapskrattade
Tuppen fick vi aldrig se. Den missade vi. Men roligt hade vi.
Thore






Trädfällning på väg upp till Ricasoli i Italien.

Den här gången hade jag lossat danska skinkor i Perugia som ligger lite öst för autostrada A1 som går från Rom och Firenze. Från Perugia kör man förbi den vackra sjön Lago Trasimeno.
När jag hade lossat färdigt och tvättat ur kylskåpen så ringde jag hem och sa att jag var tom och var redo för nytt lass hem. Efter ett ögonblick fick jag så order om att lasta vin i Ricasoli förstod jag det som. Jag kollade den Italienska kartan Atlante Automobilistico från Touring Club Italiano. Den bästa kartan av Italien. Det var bara en by som hette Ricasoli. Så den här gången var det ju lätt att hitta insåg jag.

Ibland kan det vara svårt när det finns kanske 23 byar som heter Colle eller 22 byar som heter Isola att hitta rätt. Då måste man ha postnummer för att veta vad just den staden eller byn ligger.
I alla fall så drog jag nu iväg nord på. Ricasoli låg utefter den stora autostradan A1 upp mot Firenze. Mellan Arezzo och Firenze skulle man kunna säga. Eller strax till vänster om Montevarchi.
Jag skulle ju kunna vara där till middag tänkte jag. Så kanske jag kan få något att äta å cantinen. Alla fabriker och industrier av alla de slag har ju en cantine som man kan äta billigt på i Italien.
Det tog inte lång tid förrän jag skulle svänga av från autostradan.

Och jag frågade på betalningsstället om han i boxen vet bästa väg till Ricasoli. Ja det var bara att köra så och så sa han. Från den lilla ”Gula” vägen på kartan så gick det en liten smal ”vit” väg upp mot en liten by kantad med alléträd. Och grenarna på dessa träd stod lågt ut över vägen. Min kylbil är ca 3, 60m hög tror jag den var. Och jag började krångla mig in på den smala vägen upp mot en liten by som låg uppe på en kulle på 249 meter. Det var ca en kilometer upp till den lilla byn.

Jag kom inte så långt förrän jag måste av och med hjälp av min stege som jag alltid har med mig ta min stora förskärarkniv och kapa av en gren för att komma vidare. Tyvärr kom jag bara till nästa träd som också skulle beskäras för att jag skulle komma vidare. Och jag skar av grenar hela vägen upp. Och det tog ju lite tid. Äntligen kom jag upp. Och där var liksom ett lite torg med byggnader runt om. Och de var mycket litet. Alla människorna stod ute på torget och såg på när jag kom.
Jaha tänkte jag. De har väntat på mig.

Caricare vino di Ricasoli sa jag. No no no, sa en som kunde lite engelska. Här finns det ingen vinfirma. Den ligger ca 30 kilometer härifrån sa han. Va? Sa jag. Ricasoli är ett firmanamn sa han.
Han visade mig på kartan. Och jag tror firman låg vid Cast. Di Brolio en bit syd på de smala dåliga vägarna. Så det var bara att försöka vända kameleonten här på det lilla fina torget. Så jag vände runt på en femöring och körde försiktigt ned mellan träden i allén som nu var färdigkapade. Det låg avgnagda grenar i diket hela vägen. Ogjort arbete. Men u fick jag bråttom för middagen började närma sig med stormsteg. Jag måste ju få tid till mat.












Den lilla vägen slingrade sig som en orm i det fina landskapet. Jag kom fram till ett vägkryss, och jag stod villrådig om vilket håll jag skulle ta. Jag bara gissade. Man måste ju ha lite specialnäsa för sådant här. Man sticker upp nosen i vädret och luktar lite så känner man vart det luktar vinjäst.
Jag nådde precis fram till när de skulle stänga cantinen. Det första jag sa när jag svängde in på gården ar; Har ni mat kvar. Ja inga problem sa förmannen. Bara backa till så vi kan börja lasta sa han.
Så jag fick snabbt backat till för hungern började göra sig tillkänna nu i magen.

Nu satt jag i matsalen ensam och fick så mycket mat så det var inte klokt. Personalen skratta åt mig och tänkte att de konstiga nordborna måste vara ena riktigt hungriga typer. De kanske inte får någon mat där uppe i norden, kanske de tänkte. Jag njöt i alla fall av det som bjöds. Här kan man en än gång se hur ofta gästvänliga Italienarna är i alla fall. De kanske blev lite sura för att jag kapade lite grenar i den lilla byn Ricasoli. Vinet jag lastade heter Ricasoli. Och jag fick en egen kartong med mig hem av det goda vinet. Det var ovanligt gott. Det var ju vin från Toscanaområdet kan man säga.
Thore


När den stora sabeln knäcktes på krogen i St. Meen le Grand utanför Rennes

Enormt många gånger kom jag körande med danska skinkor ut till Bretagne i Frankrike. Och det var många avlastningsställen. Jag hade lite över 20 ton skinkor varje gång som vägde ca 8 kg st.
Och jag kunde ha upp till 5 avlastningsställen. Men ibland var det bara ett till en stor charkuterifabrik. Allt som oftast var man ute i Bretagne redan på lördagen. Man ville helst komma så långt som möjligt. Efter att ha lämnat Köpenhamn på torsdagen redan så körde man till Denekamp eller en liten bit längre för att komma på en bättre parkering som inte luktade piss så mycket. För det gjorde det i Denekamp. Denekamp var gränsen mellan Tyskland och Holland på väg 213. Staden Nordhorn låg på den tyska sidan.

Sedan starta man upp tidigt på fredagsmorgonen stanna till och eventuellt tankade eller tog en kopp fika i Hazeldonk eller Meere som en del andra chaufförer kallade platsen för och som var gränsen till Belgien. Jag brukade i allmänhet inte stanna i Holland eller Belgien utan körde till Risquare Tout direkt för att få veterinär där så tidigt som möjligt. Och när vi klarat av tull och veterinär där så skulle vi bara förbi tullstället som låg på den lilla Storgatan mitt i byn. Där skulle gränstullen kolla tanken ibland. Man fick ju inte ha mera diesel än man hade uppgivit på den franska ”tankchinen”. Men oftast så fick tullkillarna lite dansk öl så var de nöjda.

En gång så var vi några danska killar som i kö svängde ut från pissparkeringen på tullområdet och ner i gatan där gränsen var. Där stoppa vi och trava in med varsin packe med öl. Sen tog vi en öl tillsammans med tullarna. De andra som stod i kön bakom oss trodde att det nu var storkontroll av diesel och var nervösa som sjutton. Medan vi satt inne hos tullen och sörplade i oss en dansk hof eller vad det nu kunde vara. Området vid Risquare Tout är numera omgjort. Jag tror att det är totalt borta numera.

Men den här gången var min älskade fru med och vi var tillsammans med en annan Chaufför från Bornholm. Och vi skulle ju vidare ut mot Bretagne för att få aftonmåltid ute hos en restaurang som vi kallade för ”Onno”. En bra restaurang som jag upptäckte för länge sedan och som sedan alla körde till. På grund av detta så fick jag ofta gratismat där, eftersom jag hade dragit med mig så många andra chaufförer dit. Den här gången var vi två Bornholmschaufförer som skulle ut och lossa måndag i Bretagne. Och min fru var också med. Jag hade visat vägen för Jörn-Peder som körde en annan Volvolångtradare.

Ja vi var riktigt hungriga när vi kom fram. Så det skulle bli mycket gott med mat nu. Parkeringen utanför krogen vid Montauban de Bretagne, en bit från St. Meen le-Grand var en grusplan med plats för några långtradare samt personbilar. Själva restaurangen låg på en höjd kan man säga. För man kör av E50 eller national 12 som den heter och kör N164 i riktning Loudeac. Men man kör bara faktiskt upp för backen från N12 cirka någon kilometer eller så. Där ligger ”Onno” som vi kallade restaurangen. Jag vet inte om den ligger kvar där idag. Allt förändras så fort.


I alla fall så gick vi in alla tre, och jag hälsade på ägaren som jag kände väl efter att ha varit här åtskilliga gånger. Och så fick vi fram en meny. Jag såg att de hade fyllda musselskal som jag förut hade smakat på. Vi fick in en flaska vin för vi skulle inte köra vidare i kväll. Det var ju lördag kväll. Och då skall man ha lite god mat. Och detta ställe hade fin god mat. Kanske lite dyrare men på en lördag så har inte de vanliga ställena som vi chaufförer bruka äta på öppet.

Det var en ny servitör som skulle servera oss. Mister ”Onno” hade lite andra gäster också. Jag talade om för Jörn-Peder att Mister ”Onno” brukade slå av toppen med en liten sabel på en speciell ölflaska som var tillverkad här ute i Bretagne. Toppen gick mycket fint av när man la sabeln ner mot flaskan och slog till. Det var liksom en kant på flaskhalsen som då gick av. Jag hade sett det några gånger när Mister ”Onno” själv hade gjort det. Och det såg ganska festligt ut. Ölen började sprudla upp direkt ur den avhuggna halsen. Så det var bara att direkt hälla upp i glasen.

Men denna gång så skulle den nya servitören försöka sig på det tricket. För jag ville visa Jörn-Peder hur det går till här ute i Bretagne. Vi hade ju fått lite vin innanför västen. Maten var uppäten så nu efter maten så skulle vi se på det här fenomenet. Den nya servitören som var mycket försiktig stod tafatt och fumligt prövande med sabeln glidande sakta ovanpå ölflaskan. Och det kunde ju inte Jörn-Peder tåla. Han ville att det skulle hända något nu. Ta hit sabeln sa Jörn-Peder och tog ifrån sabeln från den osäkra kyparen. Och Jörn-Peder hugg till rakt över flaskan.

Pang!
Vad hände? Jo den stora sabeln gick av i stället och flög med en ljudlig knall rakt mot den stackars servitörens bröst. En bit på cirka en decimeter av sabeln gick av och flög platt mot servitören. Som tur var, jorde sabelspetsen ingen skada. Men ölflaskan höll. Vi fick ta till den vanliga metoden att öppna den på. Det blev lite efterrätt också innan det var läggdags. Min fru och jag hade just gått och lagt oss när jag kom på att den där sabelspetsen skulle jag vilja ha som ett minne.

Så jag tog på mig kläderna igen. Och min fru frågade vad jag skulle. Jag skall bara hämta sabelspetsen sa jag.
Krogen var nu stängd så jag var tvungen att gå in bakvägen. När jag kom in så satt Mister ”Onno” och räkna dagens kassa och frågade vad jag ville. Jag undra om jag kunde få sabelspetsen sa jag. Vad har du den fråga jag? I soporna svarade ”Onno”. Jag letade och fann vad jag sökte och sa god natt och hej för denna gång. Sabelspetsen ligger nu bevarad hemma i vårat vitrinskåp. Och jag brukar ta fram den ibland för att visa hur kraftig och tjock den är. Hur konstigt det var att just den gick av.
Thore 





Nattmat på vägen mellan Limoges och Bordeaux

Frankrike är ett ganska vackert landskap när man ser det på dagen. Men det har även sin tjusning på kvällen och natten. När man rundar Paris så glittrar miljoner av ljusreklamer och otaliga andra lampor här och där. Och när motorvägen kommer upp på någon av kullarna kring Paris så får man en vidunderlig och spännande utsikt. Och man tänker vad händer där nere nu. Hur ser det ut på Champs Elysées just nu. Jo jag har gått där. Den här gången var det bara början av kvällen. Solen höll på att gå ner. Så det var en vacker vy som uppenbarade sig när man såg ut över alla tak samt såg bort mot Eifeltornet långt borta.

Men jag skulle vidare syd på. Först A 10 tills motorvägen delar sig mot Orleans och E 9 syd på. Jag skulle ända ner till Limoges för att där lossa skinkor. Hastigheten låg på cirka 90-100 kilometer timmen. Det var en bra marschfart. Och jag kom fram vid midnatt ungefär, samt kojade direkt.
På morgonen var det bara att backa till och vänta på att personalen skulle lossa. Men det tog lite tid.
Mitt emot var det en livsmedelsfabrik som tillhör en firma som heter något i stil med E.Leclerc. Och jag satt och tittade på hur många människor gick ut och in genom den portvaktsbevakade ingången.

Och klockan började närma sig 12 och matdags. Så jag tänkte att därinne finns det säkert en matcantine. Solen strålade direkt in i hytten så det var lite svårt att se ut men Jag hade observerat att kontrollen av de inpasserade och utpasserande människorna var lika med noll. Vakten satt i sin kur och tittad lite slött på de in och utpasserande folken.

De har säkert fin mat därinne på cantinen tänkte jag. Nej jag måste prova att gå in tänkte jag.
Jag bara travade in mellan alla andra människorna i hög fart. Och det gick fint. Men var låg Cantinen någonstans. Det var ju en jättestor fabrik. Jag följde bara med folkströmmen in mot en trappa som gick upp på andra våningen. Och där öppnade sig en jättesal med en massa glupska fransmän ätande av det goda franska köket eller käket. Så det var bara att gå fram till någon slags disk för att hämta maten.
Men så höll det på att bli problem när jag kom till kassan. Coupons sa damen. Inte hade jag någon kupong. Money money sa jag och försökte se så glad ut jag kunde för att beveka kassadamen. France del a moneta, sa jag och visade min portmonnä. Wei Monsieur eller något i den stilen, sa kassadamen. Och jag fick betala med franc. ( Nu för tiden är det ju euro). Men jag fick härlig underbart god mat från det fina franska köket. Gott gott. No problem.

Sen gick jag lugnt ut till min bil som stod nerlutad mot avlastningsstället på andra sidan vägen. Personalen på slakteriet där jag lossade hade också tagit en välbehövlig mat och pausvila. Men så fortsatte lossningen av mina skinkor igen. Och efter lossning så måste jag tvätta ur all blod och köttsaft som fastnat på väggar och golv i kyltrailern. Det var mitt jobb. Det brukade alltid finnas redskap för detta jobb på fabrikerna med varmvatten och borstar. Normalt brukade vi ha med oss cirka 20 ton danska skinkor. Som väger sådär 8 kg styck ganska jämt över lag.

Sedan ringde jag hem och fick besked om att jag skulle lasta vin dagen efter nere i Bordeaux den sydliga änden av västfrankrike. Så det blev att starta upp kameleonten igen och dra iväg syd på. Gonkade gonkade gonkade lät det om däcken mot asfalten. Jag hade tagit den lilla vägen som heter National 21 ner mot Bordeaux. Nu hade det gått ca 6 timmar sedan jag åt sist. Så det var nu dags för kvällsmat snart igen. För Jag började känna mig lite hungrig. Och klockan började komma över 19 på kvällen. Så det var nog tid för mat. De franska restaurangerna serverar mat så sent som 21-22 på kvällen så det var ju ingen fara eller panik ännu.

Men jag titta hela tiden efter vägen om jag kunde se något ställe där jag kunde få en matbit. Men nej du, och tiden bara gick. Mörkt var det nu, och ganska ensamt på den lilla vägen. Det är inte så många som kör den här lilla vägen. Men så helt plötsligt så såg jag ett lite ljus en bit in från vägen. Kanske det var något intressant. Det såg ut som en stor skomakarlampa som lyste på väggen av ett hus. Jag bromsade in vagntåget i allen som jag körde i nu. Jag placerade lastbilen mellan träden. Man får absolut inte stå och parkera med något utanför på vägen i Frankrike. Det är hårda böter för det. Men jag fick in hela ekipaget mellan träden i alla fall. Så stoppa jag motorn och det blev alldeles tyst. Och så klev jag ut i mörkret. Jag kunde se den lilla lampan långt där borta. Kan det vara en restaurang månntro?

Det var nu kolsvart ute, totaltyst så när som på ljudet jag kunde höra från en hund som skällde i fjärran samt en uggla som hoade ovanför mig i ett alléträd någonstans. Det var lite spänning i luften. Det var en fantastisk känsla som jag alltid kommer att komma ihåg. Och Jag travade iväg tillbaka mot den lysande lampan inne på höger sida. Jo men det ser ut som en liten sylta tänkte jag. Och jag gick fram och öppnade dörren till den lilla gamla restaurangen. Därinne satt det bara 4 personer som alla glodde stort och tyst på mig när jag instövlade. De tittade på mig som om jag kom från en annan värld. Och det gjorde jag väl nästan. Mieux eller något i den stilen sa jag till serveringsdamen och gjorde en handrörelse mot min mun.

Wei Monsieur eller något i den stilen sa den kraftiga damen. Aah sa jag och satte mig vid ett bord. Hon förstod mig och jag förstod henne. Meny sa damen. Ja ja. Vad kan det vara för en meny så här dags tänkte jag. Restauranglokalen var ganska så spartansk och inget på väggarna. Högt till tak kommer jag ihåg. Enkla gamla träbord. Och lokalen var inte stor. Det kunde väl vara en 5-6 bord därinne, så var det inte mera. Inga dukar på borden. Men vänligheten lyste ur Hennes ögon.
Och gubbarna hade börjat prata och diskutera igen.

Hon tog fram så mycket mat så det var inte klokt. Och gott var det. Där satt jag ensam och åt. Tänkte på dem där hemma. De gamla stamgästerna snackade och sorlade. Jag förstod som vanligt inte ett dugg vad de diskuterade eller sa. Men de kastade menande blickar emot mig ibland som om, att jag var en hungrig svältande nordbo. Jag log tillbaka och njöt av den goda maten. Ja i Frankrike kan man nästan vara säker på att man får god härlig mat om man inte är av den kräsna sorten alltså.
När jag hade ätit färdigt och kom ut från restaurangen så blev jag omfamnad av en naturlig tystnad. Hunden hade slutat skälla. Men ugglan hoade ännu. Det var det ända som hördes.

Men jag hoppa in i lastbilshytten och starta upp mina 420 hästar i Scanian och larmet av motorns hästar spred sig ut över den svarta nejden. Och så bar det iväg igen på den lila krokiga vägen. Jag hade en bit att köra ännu innan jag var framme i Bordeaux. Jag körde ju inte på den stora vägen, så det gick lite långsammare... Jag tror denna restaurang låg söder om Thivers på väg N21. Nästa dag var det lastning av vin i Bordeaux.
Så var det med den nattmaten.
Thore





Morötter rödhåriga Vikingar ute vid Barfleur i Bretagne

På 800-talet var vikingarna nere i Bretagne och härjade runt.
Jag hade lossat danska skinkor nere vid ett slakteri i Josselin. Ett ställe som jag kom ofta till. Det låg ett gammalt slott där som jag någon gång hade tänkt och besöka för att hur det ser ut inne. Det såg lite mystiskt ut. Det var väl det som lockade.

En gång när jag var där och lossade så hade det blivit middag och alla skulle till ett matställe. Jag hade hittat ett matställe för mig själv bara en kort bit från charkuterifabriken som jag åt på varje gång.
Men denna gång så fråga killarna som lossade om jag ville följe med dem till ett annat ställe. Ja det kan jag sa jag. Hoppa in i bilen här så kör vi sa de. Jag klev in i baksätet och sjunk ner i dynan på den gamla Renaulten. Och så körde han ca 400 meter ca och så klev de ur. Jag såg att det var en bar där så jag tänkte de skulle köpa några cigaretter eller så, så jag satt kvar för jag var övertygad om att de skulle köra vidare. Inte bara 400 meter.

Killarna öppnade bakdörren för mig och såg på mig som om, ”ville du inte med”. Så det var para och kliva ur för vi var framme vid restaurangen. Jag skratta, köra 400 meter med bil för att komma till en restaurang. De kunde man väl gå. Killarna förstod vad jag mena till sist och skratta också.
När jag hade lossat där så ringde jag hem och fick order om att köra till en liten by som heter Barfleur sydväst för Caen. Där skulle jag lasta ”carotten” hem till Danmark. Morötter alltså. Jaha, det var bara att starta upp alla ardennerhästarna i Volvon och dra nord på efter den fina kusten i Normandie.


Allra helst staden Dinan är ju underbart vacker. Men det är en bra bit att köra ute från Bretagne upp till Barfleur. Och det var kväll och mörkt. Den här gången var en ibland de första jag körde denna väg så när jag kom in till en rondell i Dinan, så visste jag inte vilken väg jag skulle ta från rondellen.
Så jag blev i rondellen några varv tills en fransman kom med sin kameleont. Han hoppade ut och gick fram till mig och frågade på engelska vart jag skulle. Barfleur sa jag. Va, a han. Barfleur sa jag igen.
Har du en mapp sa han så jag får se var det ligger. Vi stod nu två långtradare i rondellen på kvällen. Och han såg i min karta där jag visade var Barfleur låg. Aha sa han. No problem. Follow Me sa han, och sprang bort till sin trailer och drog på för fullt ös ut från rondellen.

Och jag efter som bara sjutton. Vi kom fort ut ur staden Dinan. Men så stannade han upp och sprang tillbaka till mig och sa att han visste en bra liten väg. Kanske polisen stod på den stora vägen och kolla. Vad vet jag.
Följ bara mig sa han. Och så drog han iväg igen så flisorna rök om asfalten. Ingen av oss hade någon last så det gick ju undan. Sen svängde han in på en liten jävla smal väg som jag aldrig sett maken till. Det fanns knappt bara plats för en långtradare. Och där körde han i närmare hundra. Oj tänkte jag. Det var svårt att följa med på den skit lilla grusvägen. De var det jävligaste på länge.

Hade en ko stuckit ut huvudet hade han blivit kanonslaktad på stället. Jag tro vägen var knappt 3 meter bred. Sen var det ju buskar och skit efter sidorna som rasslade efter sidorna också. Och undan gick det som bara fasen. Jag måste ju hänga med. För jag hade aldrig hittat här ute på bölandet på natten. Jag kollade ju inte kartan alls nu. Jag följde efter en tokig fransman. Jag undrade hur detta skulle sluta. Men så kom vi ut på stora vägen igen och jag kände mig bättre till mods. Men farten tog han inte av på. Den låg nu på över 100. Backe upp och backe ner i mörkret. Det var ingen motorväg här då.

Helt plötsligt så kom vi till ett vägkryss med en restaurang på höger sida. Jag kan tro att det kunde vara en liten by i närheten som heter Pont-Parcy eventuellt Campeau. Och där svängde fransmannen upp på parkeringen. Klockan var ca 12 på natten. Han ropade till mig att parkera och följa med honom in på restaurangen. Jag låste hytten och skynda mig efter honom in i köket på restaurangen.
Han ropade till dem därinne, hallå hallå. Han var välkänd och så skar han en skiva kött av en stor stek som låg på ett bord i köket. Vill du ha sa han. Jag vågade knappt ta emot för jag visste inte hur han var. Men så kom ägarinnan ut och hälsa oss välkomna skrattande. Vilken upplevelse. Ja så fick vi lite spontant lite extra nattmat här på en jättefin sylta syd för Caen. De glömmer jag aldrig.

Jag var trött och gick sen ut och la mig i den nu sköna kojen.
Solen sipprade in mellan gardinerna och jag förstod att de nu var morgon. Jag knallade in och fick de goda berömda chokladfyllda franska morgonbröden serverade till en kopp god morgonfika. Och så slog jag en blick på kartan samt såg att jag kunde snedda här ner mot Barfleur en liten väg. Så den tog jag och drog iväg på. En timmes körning cirka så var jag framme i den lilla byn. Och jag hitta morotsfirman ganska omgående. Och jag kunde faktiskt backa in till lagret omgående. Ägarens fru kom ut och vi pratade lite om tulldokument. En mycket vacker kvinna med mörkt långt hår. Kanske i 40 års åldern. En underbar trevlig röst och ett fint sätt.

Jag fråga henne om det fanns någon stans där jag kunde ta en dusch. Ah, sa hon. No problem sa hon. Hoppa in i bilen här så kör jag dig dit. Här ute är alla fransmän mycket duktiga på engelska. Hon hade en ganska så ny Mercedes personbil. Ett ögonblick sa jag. Jag måste ha nya kläder att byta med. Normalt brukar jag ha en trettio byten underkläder med i en väska. Så körde hon iväg mot en stor fin villa som låg jättefint vid havet. Kom med här sa hon och visa mig deras fina badrum. Wonderful sa jag. Take your time sa den sköna damen. Ett nytt fint badrum med alla faciliteter. OJ vad jag njöt när det varma sköna vattnet strilade över min kropp.

När jag var färdig och kom ner till undervåningen så hade den härligt sköna svarthåriga damen dukat fram ett helt bord med läckerheter. Ta för dig här sa hon. Jag kör till firman nu för de behöver mig där sa hon. Så där blev jag lämnad ensam i den stora villan som låg så underbart fint vid havet ut mot England. Engelska kanalen heter det väl. Du kan gå tillbaka sa damen innan hon körde iväg. Det är inte långt att gå. No problem sa jag.
Jag satt och beundrade den fina utsikten från köket där jag satt vid det fina dukade bordet. Innan jag gick så försökte jag plocka undan så mycket jag kunde från bordet. Det var ju svårt att veta vad allt skulle stå.

Så var jag klar att förflytta mig mot firman eller vad det nu kunde bli. Jag gick mot den lilla hamnen och fick se en rund skylt där det stod att vikingarna var här och härjade på 800 talet. De var fantastiskt tänkte jag. De måste jag fotografera tänkte jag. Så jag knalla upp till lastbilen som höll på att bli lastad för att hämta min kamera. Så dök ägaren upp. Den fina mörka smärta långa svarthåriga fruns man. En liten rödhårig kvick en. Jag hade aldrig sett en rödhårig fransman förr. Det första jag sa, var att jag har sett en skylt där det står att vikingarna har varit här för länge sedan. Så jag måste ha min kamera för att fotografera det.

Ja jag är viking sa den rödhåriga mannen och rufsa till i håret. Det kan du väl se sa han och skrattade.
Är det riktigt sa jag undrande. Ja absolut. Jag är i direkt i nedstigande led släkt med någon viking från åttahundratalet sa han. Oj, fantastiskt sa jag. Ja jag måste gå ner till hamnen och fotografera den där skylten sa jag. Ja gör det sa han. Så den bilden har jag också i mina samlingar. Jag vet inte om jag också har den rödhåriga vänliga människan också. Det vore ju kul. Det är möjligt att jag tog en bild av honom också. Eller den tjusiga mörkhåriga fina damen. Men hur kunde de passa samman? Hur i helsike har det gått till. Ja kärleken har sin konstiga svängar hit och dit. En sådan vacker ståtlig kvinna. Hon var ju längre en Honom. Skit samma jag tro de hade det fint samman. De såg så älskvärda ut.

Så var det med morötterna och den rödhåriga vikingen i den lilla underbara hålan Barfleur inte så långt från Cherbourg. Morötterna kom hem till Danmark och jag fick nya skinkor att köra ner till Bretagne med. Eller det kanske blev till England. Eller Italien. Det är en annan historia.
Thore




Maffiastoppet av min köttransport mellan Firenze och Rom

Jag hade inte nått att få förtullat och fått skinkorna kontrollerade av veterinären i Vipeteno på fredagen. Så jag fick vänta tills lördagen. Men även på lördagen tog det tid.


Doktorn eller veterinären kollar köttet



Här är det Jens Gade som skall kontrolleras



Och här tittar doktorn in i min kylebil

Tullstationen vid Vipeteno är inte speciellt vacker kan man säga. Och det finns nästan inget att göra där.
Det fanns från början två restauranger. Och där fanns också en telefonstation som vi ringde från hem till åkaren och till hemmet. Maten var inte den bästa men det gick ju att tvinga i sig.


Och här sitter de danska chaufförer och väntar på att dokumenten skall bli klara så vi kan köra vidare




Här är det Erik Remi som står framför min 141a i Vipiteno



Här är vi samlade ute på plattan i Vipiteno och väntar på Doktorn skall komma



Här står det nästan uteslutande bara danskar med fint kött från Danmark och väntar




Och massor av Italienska mjölkbilar står också på plattan och väntar på avgång




Även kända danska chaufförer står här och väntar på att få köra vidare




Till slut är det bara två kvar



Man måste ju äta. I alla fall så kom jag iväg ganska tidigt från Vipeteno på lördagen. Och jag skulle ju långt ner i Italien, så det blev att köra på bra. Solen lyste på bergen vid sidan om mej på vägen ner mot Verona.

Det är en mycket vacker väg som slingrar sig ca 25 mil underbart fint mellan bergstopparna ner mot Podalen.


Motorvägen slingrar sig mellan alperna ner mot Verona





Man fortsätter A22an ner via Mantova till Modena där man byter till A ettans autostrada och kör mot Bologna.
Och man fortsätter A1-an mot Firenze.
Det är ganska så vackert område när man kör över Firenzebergen. Och det kan ibland ligga snö där.
Men den här gången så fick jag en liten Italiensk köttbil efter mig i Firenzebergen.

Han höll till bakom mig länge, så jag tänkte inte så mycket från början på det.
Men så körde han upp bredvid mig och började signalera på mig.
Det första jag tänkte på, var att jag kanske eventuellt skulle ha punktering som han har observerat.

Men de kan man ganska så snart kolla. För om det är punka på själva lastbilen så märker man det ganska så snart. Om det däremot är på släpet så kan det vara lite vanskligare. Men jag kollade i backspegeln om linjerna i släpets framkant var lika med lastbilens slut, så var allt OK.
Och jag kunde inte se att de var något fel. Men den lilla kylbilen som var på ca ett ton kom upp igen jämsides med min förarhytt och började tuta igen.

Vad är det för fel tänkte jag.
Jag kan ju inte stoppa på autostradan här tänkte jag.
Till slut så sakta jag ned farten och körde till sidan så mycket jag kunde och stoppade.
Den lilla kylbilen efter mig stoppade bakom mig.

Ut kliver två man stark och kommer emot mig. Jag kliver ur hytten och kommer ner på asfalten.
De är Italienare och snackar något om carne. Jag är dålig på Italienska men förstår att carne betyder kött. Och jag förstår att de menar att jag skall följa efter dem.
Nu börjar jag bli rädd.
Jag skall ju inte lossa förr än på måndag.

Vad är nu detta?
Skall jag bli rånad på skinkorna eller vad kommer att hända.
Jag knuffar undan killarna från den lilla köttkylbilen och hoppar in i min bil samt får upp farten så fort jag kan.

Jag trycker gasen i botten så mycket det går. Det händer ju inte så mycket med en tåglast på över 40 ton. Men till slut så kommer jag upp i en ganska så bra hastighet. Foten på gaspedalen darrar ännu för jag är rädd hur detta kommer att sluta.
Meningen var att jag skulle stanna till i Firenze, men det vågade jag inte. Jag bara gasar på.
Och tiden går långsamt framåt timma efter timma.
Till slut kommer jag ifatt en kollega. En annan dansk chaufför som också är på väg syd på.
Jag skulle lossa i Viterbo på måndagen.
I alla fal så kör jag upp på vänstersidan om den andra danska chaffisen och visar min kaffekopp i fönstret.

Han har ingen komradio efter vad jag förstår för jag har anropat honom några gånger utan något resultat.
Han ser på mig när jag visar min kaffekopp, och jag saktar in och lägger mig bakom honom igen.
Nu undrar jag om Han har förstått vad jag menade. Och får se om han stannar vid nästa autostopp på autostradan.

Jo mycket riktigt så vid nästa autostopp så svänger han in och parkerar.
Jag parkerar vid sidan om och går honom till mötes.
Sak vi ha lite kaffe sa Han.
Ja nu skall det bli skönt sa jag med en kopp fika.

Och vi går in på tankstället till baren och beställer lite kaffe och något att äta. Vi snackar inte så mycket till varandra ännu. Och jag har inte dryftat det som hände mig.
Så vi sätter oss lugnt ner för att avnjuta vårat kaffe.
Sen börjar jag att tala om vad jag hade varit med om i Firenzebergen.
Vi går nu direkt sa Han och kör vidare.

Ja men vi kan väl äta upp och dricka ur vårat kaffe först sa jag.
Nej nej nej. Nu kör vi. Här kan vi inte stanna sa Han.
Så vi lämnade allt på bordet nästan orört och sprang ut till lastbilarna och drog iväg syd på.
Innan vi drog iväg så hade jag sagt att jag skulle till Viterbo.
Han skulle längre syd på.

Och jag svängde av autostradan vid Orvieto och körde lite långsamt mot Viterbo på de ynkligt små vägarna. Viterbo är en ovanligt trång stad för en långtradare. Men det gick att komma igenom.
När jag sedan lossade på slakteriet så såg de lite snett på mig tyckte jag.
Varför har jag ingen aning om. Jag kan bara spekulera.
Det är ju mycket ruffel och båg i Italien så man kan aldrig veta sanningen.
Antingen var det helt OK att den lilla köttbilen skulle lotsa mig till firman för avlastning mitt i natten. Men troligtvis inte. För detta skedde redan i Firenzebergen.
Det låter lite osannolikt att en liten köttbil skulle stanna mig så långt före ett avlastningsställe strax ovanför Rom.

Så det troliga är att det var ett maffiaförsök eller att firman själv skulle låtsas som om lasten var stulen.
Det är länge sedan detta hände, så det är förbi att spekulera i det nu.
Människor i Italien består som på alla andra ställen av dåliga och bra människor.
Och det är ibland svårt att fundera ut vilket som är riktigt.
Thore 






Snöstopp i Tappernöje
Nära jul.
Jag skulle köra en tur till Tyskland före jul med ett lass frost av något slag. Vi kom till Köpenhamn tidigt på morgonen från Bornholm med färjan. Det snöade lite lätt. Och jag skulle först köra iland några trailers för att sedan fortsätta med mitt lass söderut. Det hade också snöat kraftigt under natten och samtidigt blåst. Men det var inte så mycket snö i Köpenhamn. Men det började snöa kraftigt mer och mer. Jag fick höra på radion att det var kaos lite syd på själland, med många insnöade bilar som satt fast i snödrivorna.

Men jag startade och körde söderut mot Köge och riktning Rödbyhamn. Det blev mera och mera snö på vägen. Det var ju ingen motorväg på den tiden. Nu låg det väl ca 40 cm på vägen. Men med min stora tunga bil, så gick det ju ganska bra ännu. Fast det gick långsamt. Jag närmade mig nu Tappernöje lite sakta och försiktigt i snömodden. Flera bilar körde bakom mig. Både lastbilar och personbilar.

Vid Tappernöje stod det en polis som sa att vi inte fick fortsätta längre, för längre ner hade bilar satt sig fast i snödrivorna. Och de skulle räddas först. Jaha jag tänkte jag. Där stod jag mitt i krysset nästan helt stilla utanför krogen som ligger där. Så det var bara att gå in på krogen och ringa hem till Åkaren Studsgård på Bornholm och säga att Jag fick inte fortsätta längre för polisen. Vad skall jag göra? Du får vänta så länge sa chefen och ringa lite senare. Nu stod det flera bilar i kö. De var några holländska chaufförer samt några andra och några personbilar. Snön bara vräkte ner. Och nästan alla hade gått in på krogen för att värma sig, äta eller ta en pils. Och vi informerades med varandra. Vi hörde vad som blev sagt på radion.

Sen gick jag ut till min bil och la mig till vila i kojen ett tag. Jag var ute och konfererade igen med polisen. Han hade fått nya instruktioner och meddelande från polisledningen och väg verket Danmark. Och han sa att det var snö upp till telefonstolparna ner mot Vordingborg. Det blir ingen trafik på några dagar sa han. Nej, jag får nog gå och ringa hem igen. Och jag sa som polisen sa till chefen min. Ingen körning sydvart på flera dagar. Jasså. Ja jag har hört på radion här på Bornholm att det är mycket besvärligt på Själland. Besvärligt sa jag? Det är totalstopp. Mm. Kan du vända där du är och köra tillbaka till Köpenhamn fråga åkaren. Jag skall pröva sa jag. För det är inte så mycket snö mot Köpenhamn. Och om du nu kommer fram till KBH så sätter du kylbilen till ström hos Thermo King. OK sa jag.

Så Jag vände hela mina 18 meter i krysset och styrde upp mot Köpenhamn igen. Och där ställde jag kylbilen till ström hos Thermo King. Och lyckades sen ta mig ner till färjan som gick hem till Bornholm på kvällen. Så det blev en underbar fin julhelg hemma hos fru och barn den julen.
Efter jul så tog jag till Köpenhamn igen för att återuppta min resa sydpå. Jag var först ute och köpte snökedjor för säkerhets skull. Sedan bar det iväg syd på. Men det gick fortfarande inte att komma fram via Tappernöje, utan vi fick köra i kolonn över Nästved samt den lilla vägen ner mot Vordingborg genom 4-5 meter höga drivor.

Jag hade smalfilmskamera med mig och filmade de höga snövallarna. Och det gick enormt sakta och långsamt fram. Och till slut så nådde jag Gedser. För över till Rödbyhamn var det avstängt också.
Till slut så kom vi på färjan vid Gedser som skulle ta oss till Travemünde i Tyskland. Det första jag observerade var de holländare som också hade strandat i Tappernöje. De hade inte kommit längre. Jag tala om att jag hade varit hemma på Bornholm och firat jul med frun och barn. Hur kunde du det? Jag vände ju i krysset i Tappernöje och körde tillbaka till KBH sa jag.
Så mycket snö har jag aldrig sett i hela mitt liv.

När vi körde genom de upplogade drivorna ner mot Gedser så var snön lika hög ibland högre än taket på långtradarn. Det var flera gårdar på landet Själland som var insnöade nästan fjorton dagar.  













Korna i Bryssel

Denna gången skulle jag lasta något frysgods på en gammal Findusfirma i Bryssel inte så långt från centrum.


Varorna som jag skulle lasta var inte framme eller klara. Jag frågade när de kunde vara klara att lasta. Ja det var oklart hur länge jag skulle få vänta. Men några timmar skulle det säkert ta.
Ok, det är bra för jag tänkte ta mig en gåtur ut i Bryssel sa jag.
Mitt i centrala Bryssel låg det en jättestor samlingsplats för slaktkor. Otroligt men sant.



De gick i olika fållor som var gjorda av stålrör. Och det var ett tak över kofållorna med någon slags korrugerad plåt. Allt såg gammalt rostigt och skraltigt ut. Och korna var stressade och hoppade på varandra ibland. De Belgiska kofösarna eller koskötarna gick runt och slog på korna med sina kraftiga påkar.


Träpåkarna var ca en meter långa. Och lukten av koskit spred sin odör över hela Centrum av Bryssel. Det var en syn för gudarna kan man säga. Det har var på 1970 talet. Kanske omkring 1977 eller så.
Jag hade hämtat min kamera som jag alltid hade med i lastbilen för att föreviga detta märkliga som fanns kvar så sent som in på 70-talet. Och jag fotograferade vilt omkring mig.


Det var kor som rymde ut bland folk på gatan. Och kofösarna kom efter med sina långa knölpåkar samt slog på de stackars korna. Ja det var cirkus det. Cirkus Bryssel kunde man säga.



Och här skulle Europaparlamentet ligga senare. Jag skratta och tänkte, här kommer de fina ministrarna sitta och svamla om ditten och datten ovanför oss vanligt fölk. Det tar nog inte så lång tid innan det blir verklighet. Jag tänkte då, att EU kommer att bli en koloss på lerfötter. Och det hette EG då.



Just som jag gick där i mina speciella tankar om EU så fick jag se en frustande tjur mellan ett par lastbilar. Han var helt fri och jag kunde tydligt se ”röken” ur hans frustande näsborrar.
Snabbt upp med kamera och klicka och sedan fort ta sig därifrån för att rädda sitt skinn. Bilden har jag bevarat. Ja det blev många bilder från koeländet i Bryssel. Jag tycket det var konstigt att man kunde ha korna så mitt i staden. Men det var så på den tiden.



När jag en annan gång förtullade på Risquare Tout en gata vid gränsen till Frankrike strax före Halluin, så såg jag många svintransporter. Det var stora långtradare med grisar i 4 våningar som stod och skrek hela tiden. Det var inte roligt att titta på. Och här i Bryssel gick nu korna på gatan i centrum. Ja så var det. De höll för övrigt på att bygga en del motorvägar runt staden då. Som idag syns färdiga.



På den tiden var elektriciteten inte så dyr så motorvägarna i Belgien var upplysta med någon slags gula neonlampor. Och det var ju fint. Sedan när det blev El-kris så släktes allt. Och nu vet jag inte hur det är för jag har inte kört där på länge.
Men de käppslagna korna i Bryssel det glömmer jag aldrig.
Mera bilder finns att se på   PICASA  om man söker på "Långtradarbilder"
Thore 


Kapten Pedersen går in till damerna i KBH.

Kapten Pedersen var en lång smal vithårig gammal sjökapten. Jag skulle gissa på att han också seglat i den danska handelsflottan. Kanske lite burdus men rolig och vänlig. Han var ju kapten på en av Bornholmsfärjorna. Från början så la Bornholmsfärjan in till kajen vid Havnegade. Och vi fick köra Tordenskjoldsgade och sedan Holmens kanal samt runt börsen och vidare ut mot de stora vägarna.
Färjan till Bornholm gick ca 5 minuter i 12 på natten har jag för mig. I alla fall så gick färjan ganska så sent. Och den var framme i Rönne på Bornholm om det inte blåste vid 7 tiden på morgonen.

Det är en man som är lite på snusen med galoner på ärmarna som går in till damerna i hytterna kom det en dam ner till informationen och klaga. Jaha ja. Det är kapten Pedersen. Vad skall vi göra? Vi får se vad vi kan göra sa personalen. Jag hörde själv damen som sade så. Och jag skatta för mig själv. Jag talade om det för mina kollegor senare.




Snabbstart för kapten Pedersen i KBH.

Vi chaufförer hade gått in i restaurangen på den gamla färjan Rottna och satt till vänster i serveringssa­longen och kunde dåligt se ut genom de lortiga fönstren på babordssidan på färjan. Vi hade mycket att prata och diskutera om angående lastningar, lastbilsmotorer, vägarbeten och allt konstigt som hänt under dagen. Vi hade alla blivit serverade en öl av något slag. De flesta beställde en ”hof”. Det är Carlsbergs vanligaste öl. Nu var det enbart vila. Vi tog alltid en öl innan vi gick ner i hytten och kojade. Styrmannen stod tillsammans med färjans däckpersonal och packade båten så det var bara millimetrar mellan fordonen. Alla skulle ju med så gott det gick. Och de var de glada över.

Normalt så brukar en av informationstjejerna prata i högtalaren om att resenärerna är välkomna ombord och att färjan avgår nu från Köpenhamn samt ankommer till Rönne klocka sju i morgon. Denna gång var det högst ovanligt. Vi chaufförer satt fortfarande och läppjade på våran öl samt prata lite hit och dit.

Nu kör vi hördes det högt i högtalaren. Det var kapten Pedersens röst, och så drog han på för fulla segel. Hamnpersonalen nådde inte lossa alla trossar. En tross svischade av så det sa pang. Vi tittade ut genom det halvsmutsiga fönstret och såg att vi verkligen var på väg ut ur Köpenhamn med bra fart. Oj oj oj, hoppas det inte skedde något sa vi. Så gick det till. Det glömmer jag aldrig. Nu finns inte Kapten Pedersen mera för han var ju gammal redan då. Och det här skedde på 70-talet någon gång. Vi kom till Rönne helskinnade i alla fall.

Flera gånger när det blåste mycket så kom vi inte in i Rönne hamn, utan vi fick ligga i lä på andra sidan Bornholm utanför Nexö. En morgon när jag vakna och såg på klockan trodde jag att jag försovit mig. Klockan var 10 på förmiddagen och båten gungade lite lätt. Men inga motorer hördes. Jag drog gardinerna åt sidan och såg ut mot en strand cirka 500 meter från båten. Jag titta i kojen vid sidan om mig. Den var tom. Vad är det som har hänt tänkte jag och fick raskt på mig kläderna samt rusade ut till restaurangen där alla chaufförerna satt och snackade.

Var är vi sa jag. Utanför Nexö var det en som sa. Vi kommer inte in till Rönne för det blåser för mycket. Jaha ja. Där fick vi ligga i lä tills klockan 16 på eftermiddagen. Så när vi sedan kom till Rönne så var det full fart av och på med trailer och andra fordon. Och det var inte den enda gången som färjan gick i lä utanför Nexö.


Färjan Rottna var ju en riktig vältepetter. Så det var många som blev sjuka när det var lite sjögång. En gång som vi hade lämnat Köpenhamn och det var lite sjögång ute till havs så kom två av servitriserna ”Lilla” och in till mig i min hytt som då låg midskepps med en drink av något slag. Jag hade gått och lagt mig tidigt för jag var ganska så trött för jag hade kört från Italien. Så jag sov tungt när tjejerna kom in till mig med drinken. ”Lilla” lyfte upp mitt huvud när hon höll handen under kudden så att jag bättre kunde dricka av drinken. Men det första jag sa i min sömniga yra var:


Sjunker båten sa jag med uppspärrade ögon. Jag fick för mig snabbt som tanken att när båten går under så kan man få hjälp med en snaps så man inte blir så ängslig. Men det överraskade de båda servitriserna så mycket så de skrattade på sig. De kunde inte hålla sig på benen. Jag skratta också efter uppståndelsen. Tjejerna skulle bara ha lite roligt med mig, men blev själva överraskade. Så kan det gå. 
Thore 




Gummivägen i Novara

Den här gången hade jag ett lass med skinkor till Italien som skulle förtullas i Novara.
När man skall köra sydvart på detta sätt hela tiden måste man tänka på att normalt sova på natten. Annars orkar man inte med till sist. Människan tål ganska mycket egentligen men sömn måste man ha. Och vi är olika människor som behöver olika mycket med sömn. Men de bryr sig inte regelverket om, angående viloperiodsbestämmelserna. En chaufför som behöver mer än 8 timmar måste köra ändå. Och jag som behöver bara 6 timmar måste stå där och trampa utan att komma någon vart.
Så det blev ju för mig att fuska. Bara för jag ville behålla livet. Jag hade sett så många olyckor där sovande chaufförer kört av vägen och krossats till döds.

Nej de ville inte jag. Jag sket fullständigt i dessa tokiga bestämmelser. Jag körde när jag var vaken. När jag blev trött fram på kvällen så var det kojen som väntade oavsett om jag hade körtid kvar. När jag lastade på ett ställe kunde jag oftast sova i kojen medan annan personal lastade min bil. Det kunde ibland ta 5-6 timmar. Och efter en sådan slummer kunde man ju köra igen ganska långt. Det var ju totalt meningslöst att stå kvar där i vaket tillstånd ytterligare 2 timmar för att få den paus som var önskvärt av bordknådarna på regelverkstaden. Körde jag så kunde jag ju nå fram till det stället jag skulle lasta. Och sedan hade jag ju en hel natt att sova på. Men det går ju inte att få in i huvudet på pauskontrollanterna.

Den här gången hade jag kommit fram sent på kvällen till Novaras tullstation för att förtulla dagen efter. Så jag parkerade på en liten undanskymd smal gata, några hundra meter från tullområdet. Jag var ganska trött så det blev kojen direkt. Men mitt i natten så skulle jag upp och pinka. Gatan som jag stod på hade en hög mur på högra sidan. Och jag stod ganska så nära den. Ja det var inte mycket plats till andra sidan heller. I alla fall så klev jag ur bilen och stod och pinkade mellan muren och lastbilshytten. Men det konstiga var att gatan jag stod på gungade på något konstigt sätt liksom. Det var mjukt som om vägen var av gummi.

Det var ju svart och mörkt ute. Inga gatlyktor fanns det här inte. Så jag såg inte mycket alls. Och trött var jag ännu. Så jag hoppa in i kojen igen efter uträttat behov.
På morgonen när jag vakna så kunde man höra trafiken hade börjat brusa på gatorna intill. Den gatan jag stod på var det ingen trafik alls. Så jag tog på mig kläderna samt bäddade till i kojen. Och jag undrade om de hade någon dusch inne på tullområdet. Så drog jag undan gardinerna från frontrutan och såg ut mot den gamla staden. Då titta jag ner mot gatan och undrade var det var som var så mjukt i natt. Hela gatan var full av gamla kådisar. Jag har aldrig sett så mycket knullgummi i hela mitt liv, och jag skratta för mig själv. Här har jag stått på den stora ”stritan” där det händer konstiga saker på natten. Och jag hade faktiskt inte hört något av detta alls.

Så blev det till att hastigt starta upp kameleonten igen så jag kom in i kön på tullområdet för det var öppet nu. Det hade redan kommit in flera långtradare på platsen. Jag hade ju sovit gott, så jag var väl lite sen på den. Men jag trava in till speditörerna som höll till inne i byggningen och avlämnade mina dokument. Hur lång tid fråga jag kort. Vet inte, fick jag till svar.

Små toaletter i Novara
Dusch sa jag. Och speditören pekade ut mot ett nybyggt litet hus på gården. Bra sa jag. Så jag gick till bilen och hämtade handduk schampo och nya underkläder och travade iväg till den lilla byggningen. Men där var det ganska så fullt med andra chaufförer redan. Det första jag såg var en chaufför som satt på en liten toalett med dörren öppen. Han kunde inte stänga dörren. För när han var väl inne så gick det inte att stänga dörren för det fanns inte plats. Det var den tokigaste toalett jag någonsin sett. Och så var den helt nybyggd också.

Dörrarna på de få toaletterna gick inåt. Och när man kommit in så måste man vara ohyggligt smal för att kunna stänga dörren. Jag kunde inte heller. I duschrummet fanns det över huvud taget inte några hängare eller bänkar att lägga sina kläder på så en av chaufförerna hade varit ute på gården och letat upp en jättespik som han bankat in mellan det fina kaklet på väggen. Jag tror det var ett par stora spikar till islagna i det nya kaklet. Men när det var min tur så blev det dusch i alla fall i nästan kallt vatten. Men sådant var man van vid. Man kan bara skratta åt det.
Thore





Hunden som åt ihjäl sig vid slakteriet utanför Rom

Vi var tre stycken tappringar som körde ner till den Italienska huvudstaden Rom. Det var en kille som vi kallade för Flexnes och så var det Carl-Einar från Jylland. Först hade vi förtullat i Vipiteno med alla de vanliga omständigheter som det medför. Men det är en mycket lång väg från Vipiteno ner till Rom, cirka 70 mil. Med rast så är det ca 8-9 timmar. Efter en tidig förtullning på fredagen i Vipiteno körde vi ner och var framme sent på kvällen. Vi hittade slakteriet och parkerade våra trailrar utanför vid sidan om varandra. Vi hade kontakt med en hygglig vakt som visade oss var vi bäst kunde stå.

Dagen efter på lördagen så tog jag fram bord och stolar som jag alltid brukade ha med mig och så koka vi kaffe och åt morgonfrukost på parkeringen i solskenet. Vi var lite halvtrötta och satt och slöade i solskenet och värmen efter den långa turen från Danmark. En liten hund kom fram till oss och Flexnes gosade med jycken. En slags liten foxterrier såg det ut som. Senare fram på dagen så blev vi så klart lite hungriga och Flexnes tog fram en massa fint kött, och jag tog fram min grill. Och så hade vi köpt lite vin efter vägen som vi öppnade nu. Det var bara oss tre långtradare som stod på denna parkering och den lilla runda tjocka vakten kom ner ibland och snacka med oss. Vi bjöd vakten på vin och öl som han gillade.

Nu började vi grilla det goda köttet och efterhand som bitarna blev färdiga så fick först vakten en bit sedan kom jycken och tiggde av Flexnes som passade grillen.
Den lilla jycken svalde bitarna hela. Jag har aldrig sett en sådan hungrig hund. Du får nog passa på att inte ge hunden så mycket sa jag. Jamen jycken är ju hungrig sa Flexnes.

Det var lördagseftermiddag så vi tog fram några flaskor vin. Jag hade tagit fram mitt campingbord som jag brukade ha med mig samt stolar som tillhörde. Några gånger hade jag med en hopfällbar cykel också. Men då sa åkaren nu får det vara nog. Är det semester du skall ut på sa han. Vad skall vi göra en lördag söndag nere i Italien eller Frankrike sa jag. Det är väl inte förbjudet att röra på sig sa jag.

Flexnes grillade vidare och smuttade på vinet. Den Italienska vakten satt med oss och käka grillat samt drack vin. Och den lilla jycken slukade köttstycke efter köttstycke. Sluta sa jag till Flexnes.
Han är ju utsvulten sa Flexnes. Han kommer att dö sa jag. Asch sa Flexnes.
Hunden var ju inte stor. Han var väl som en foxterrier ungefär.



Köbildning av sex

Efter avslutad måltid så diska vi av och plocka samman, samt beslutade oss att gå en liten tur för att eventuellt hitta en trattoria som hade glass eller öl.
Utanför slakteriområdet fanns det en liten parkering för personbilar. Men nu när det var lördag så stod det av någon underlig anledning personbilar i kö där.


Först var det en bil ca 10 meter framför som stod och gungade lite konstigt. Sedan bakefter ca tio meter så stod det ca 4 andra bilar i kö. Sen gick det en kille lite lugnt mellan dessa bilar. Jag blev intresserad och undrade var det kunde vara för något. Men Flexnes och Carl-Einar sa till mig att inte gå fram. Jag trotsade för jag var ju oerhört nyfiken och gick fram till den första bilen. Och där var det ju i full gång så klart.

Mannen kom snabbt emot mig och sa att jag måste ställa mig i kö om jag ville ha lite sex. Ja men jag skulle bara kolla om det var något att ha sa jag. Kompisarna stod på behörigt avstånd och skrattade för fullt. Jag gick snabbt därifrån fram till grabbarna och så fortsatte vi ner i samhället för att se om vi kunde få oss en glass eller öl. Vi kom sedan ”hem” till vara lastbilar och gick till kojs. Nästa dag beställde Carl-Einar och jag en guidetaxi för att se ROM. Flexnes ville inte med. Guideturen i Rom tillhör en annan berättelse, som heter,

När jag med en senare tur kom ned till Rom fanns inte hunden mera. Jag frågade vakten om han sett den hungriga hunden efter det vi var där nere. Men den var nu borta. 
Thore




Smällarna i Kyrkan

Någonstans i Frankrike. En liten by ute på bölandet i Frankrike.
Så klart hade jag kommit för sent för att lossa mina danska fina skinkor. Nej firman ville inte lossa mig. De var liksom omöjligt. De var bara till att parkera bil och släp på ett lämpligt ställe vid fabriken. Så där stod jag nu helt ensam igen utan att känna en enda person. Ja vad gör man. Jag skrev lite om tider och sådant som måste göras för att man skulle komma ihåg för jobbets skull. Men Jag måste ju se hur det ser ut i byn också. Så jag trava upp på den lilla huvudgatan om man nu kan kalla det för huvudgata. Jag gick där helt lugnt. Det var inte många människor ute. Nästan helt tomt. Det var gamla byggnader och hus samt gråa. Ganska så trist skulle jag kunna säga. De var ingen sol heller utan mera mulet tyckte jag. Man kunde förnimma att helgen var på väg.

Plötsligt så börjar kyrkan mitt framför mig att ringa i sina klockor för fullt. Helgringning så klart tänkte jag. Och jag fick en ide’ att gå in i kyrkan. Inte för att jag är mycket kristen. Ja jag är ju konfirmerad, men det var ju länge sedan. Så det går nog bra att gå in. Jag tycker kyrkor är mycket intressanta. För det är ju trots allt vanliga jobbare som byggt dem. Och det kan vara enormt fina både invändigt och ute.
I alla fall så gick jag fram till kyrkporten och öppna den lite försiktigt. Det var ganska så mörkt där inne. Jag hörde prästen rabbla framme i predikstolen på franska.

Det var inte många människor i Kyrkan. De flesta satt längst fram. Men det satt en dam med sitt lilla barn lika långt bak som mig fast en bra bit åt sidan. Jag beundrade de olika glasdekorationerna i fönstren. De var levande ljus framme vid altaret kunde jag se. Och jag satt mig lite åt höger längst bak nästan. Det var skönt på något vis att få lite ro, kan man säga. Motorljudet från långtradaren i öronen susade fortfarande men avtog mera och mera. Kroppen gick ner i varv och jag lyssnade på prästen men förstod inte ett skit vad han sa. Men han snacka nog som alla andra präster gör hemma tänkte jag.

Pang ljöd det i kyrkan alldeles vid sidan om mig. Jag tittade på damen med den lilla pojken, för det kanske kunde komma därifrån. Nej när jag såg på dem så titta de på mig. Och prästen bara predikade vidare som om inget hänt.
Vad är nu detta tänkte jag.
De som satt längre fram vände sig inte heller om. Hade de inte hört den kraftiga smällen. Det var som en fyrverkeriknall ungefär. Men det eka ju så kraftigt i kyrkan. Jag bara satt där och tankarna välte runt i skallen som aldrig förr. Vad händer tänkte jag. Nu satt jag mera på spänn. Jag lyssnade på prästen som bara predikade vidare som inget hänt.

Pang igen ljöd det. Vad sjutton kan det vara tänkte jag. Nu hade jag haft koll på ungen vid sidan om damen. De var inte grabben. Och prästen bara tugga vidare på sitt modersmål. Mina tankar snurra i huvudet som en karusell. Jag hade inte druckit. Jag var spik nykter. Det måste man vara. Ja, funderingar om vad det kunde vara i kyrkan i Frankrike fortsatte i flera år efter. Och jag vet inte ännu vad det kunde vara. Men vissa spekulationer kan jag ju ha.

Det kunde vara kyrkvaktmästaren som slängde ned någon smällare fån balkongen ovanför oss så vi inte skulle sitta och sova. Eller att vi skulle uppmärksamma prästens heliga tungomål på sin fina franska dialekt. Vad vet jag? Inget. Kanske jag i framtiden får veta vad som hände i kyrkan. Och två gånger också.

På söndagen vakna jag av ett hurrande av massa människor. Vad är nu detta tänkte jag och drog undan gardinerna på förarhuset. Cykeltävling utanför mitt långtradarfönster. Ja det måste jag se. Så det var på med kläderna. Och där ute träffa jag chefen för slakteriet. Har du fått någon mat sa han. Nej sa jag.
Kom med hem och ät efter cykeltävlingen sa han. Ja tack sa jag. Trevliga människor igen.

En härlig middag fick jag också denna gång gratis. Det är underbart med trevliga människor.







En rolig afton i Prato Italien

En av turerna till Italien blev speciell på sitt vis. Normalt så brukade vi samlas några Danskar vid Firenze nord på helgen innan vi körde vidare för att lossa på måndagen. Det blev till många gånger och många historier om vad som föregick där.


En gång kom vi på idén tt vis skulle köra till Prato. En mindre stad norr om Firenze där många engelska långtradarchaufförer brukade sammanstråla. Vi kunde ju köra dit och äta i alla fall. Vi viste att det var några bra restauranger vid torget i Prato. Så vi kopplade av trailerna vid tankstället Firenze nord och så fick en kille hålla vakt. Sedan hoppa vi in flera i varje dragbil och körde iväg till Prato.
Snabbt hitta vi restaurangen och beställde in käk. Och vi börja snacka om allt som berör chaufförer.
Bland annat en annan dansk gitarrspelande chaufför.

Men så plötsligt kom det in genom entrén en man med en bandithalsduk framför munnen.
Han hade en resväska i andra handen som han ställde mitt på golvet.
Och vi tystnade samt undrade starkt över vad som nu skulle ske. Kanske väskan skulle explodera. Mannen med banditskynket klev fram till ”baren” och begärde en slags bitter snaps. De fick han. Och så lättade han försiktigt på munskyddet och svepte i sig bittern.

Det var fortfarande helt tyst i hela lokalen. Och blickarna var helt inriktade på mannen med bandithalsduken framför munnen. Stämningen på trattorian blev laddad. Vi satt som förstenade och andades nästan inte.

Så gick Mannen fram till en plats framför väskan och ställde sig som en hundrameterslöpare framför väskan. Och vi undrade förvirrat. Alla var konfunderade av vad som skulle hända nu.
Där stod mannen i startställning som en hundrameterslöpare i startgroparna helt tyst.
PANG sa han med hög röst och så sprang han fram till resväskan som han tog i handen och gick lugnt ut på gatan.

Vi andades ut.
Sedan glodde vi på varandra och undrade om vi hade sett samma sak alla.
Det är händelser man aldrig glömmer.
Senare när vi skulle tillbaka till Firenze nord så körde vi först sakta runt på torget med dragbilen och tutade med ”tågehornet” tågtutan innan vi drog vidare. Tågehornet var ett par långa trumpeter som satt uppe på taket av förarhuset på lastbilen. Inne i hytten var det ett snöra att dra i om man ville tuta mycket kraftigt på någon idio…annan bil. Lite andra roliga saker hände också med de engelska chaufförerna som också samlades där i Prato under helgerna.
Thore




Den gamle mannen med Korvar och fåglar

Italien igen.
Jag skulle lossa skinkor öst för Milano i en liten by. Men det var bara lördag. Och firman ville inte lossa förrän på Måndagen. Aj aj, då skulle jag bli där under hela helgen. Det var bara att konstatera fakta. Och ta det lilla lugna. Och tänka, vad finns det här man kan få tiden att gå med.
Kvinnan på kontoret var vänlig och sa att jag kunde köra in på området där jag säkert kunde hålla under helgen. Jättebra tänkte jag. Det var ju dyrbar last jag hade med skinkor. Så de gjorde jag.
Så fråga den kvinnliga kontoristen om jag var hungrig och vad jag skulle äta någonstans. De har jag ingen aning om sa jag. Jag har lite mat själv som jag kan göra i ordning sa jag.


Men min Mamma och Pappa har en restaurang en bit härifrån sa Hon. Vill du följa med och äta där sa Hon.
Ja varför inte sa jag.
Kvinnan hade en liten Fiat 500 som jag hoppa in i. Och så körde vi iväg till ett litet ställe. Nere i en liten dalsänka låg en liten krog som hennes pappa och mamma ägde.
Var är det hon skall lura ut mig på tänkte jag. Jag var ju nyfiken hur detta skulle gå så klart.
Hon berättade att hon hade en bror som var yngre hade cykling som sin sport. Så vi kanske skulle se på Cykling på Söndagen sa hon, om jag ville se. Ja de får vi se sa jag.

Och så trava vi på den lilla trattorian eller krogen vad det nu var för något.
Hon placerade mig ensam vid ett bord med bra utsikt över alla i lokalen. Det var inte så många gäster där ännu. Och jag låt mina ögon sakta studera både människor och interiör.
Och öronen fick sitt genom det Italienska sorlet. Samt lukten av vitlök och härliga aromdofter som smög sig ut från kökets regioner.


Jättegod mat kom in till mig och det kosta inte så mycket. Jag njöt av den goda maten samt lyssnade till sorlet och på något vis kände en samhörighet med dessa underbara människor.
Men så helt plötsligt så kommer det in en liten man med ett gevär på ryggen. Det såg ut som ett jättestort hagelgevär. I pipan var det instuckit en korv. Kring bältet i midjan hängde det ett par fasaner och några tjocka långa korvar som såg ut som medvurst.
Nu började jag att undra vad nu detta var för något. Så jag måste fråga ”kontorsdamen”. Hon som hade kört mig hit.
Jo han är ett original här i byn, sa hon.
Det är så att Han har varit med ända uppe i Stalingrad under kriget sa Hon.


Oj sa jag. Och Han överlevde. Ja det ser så ut.
Men Han är nu vårat original här i byn.
Jaha ja sa jag, och betraktade honom på avstånd. Det började verka intressant det här.
Han skulle också ha sig en riktig Wodka vid baren.

Jag smög försiktigt fram med att jag faktiskt också varit i Stalingrad, till ”kontorsdamen”.
Jasså sa Hon och skynda sig fram till mannen med korvarna och berättade på Italienska att en till inne i restaurangen hade varit i Stalingrad.

Och han vände sig om mot mig och gjorde stora ögon. Ja nu har jag väl sagt för mycket tänkte jag.
Han ville att jag skulle ta en Wodka tillsammans med honom. Så det var bara att för Pappan till kontorsdamen att ta fram ett glas till med Wodka så vi fick en snaps att skåla tillsammans med.
Fantastiskt egentligen.

Där står jag med en av de överlevande från Stalingrad och tar en snaps tillsammans. Otroligt, men underbart Det är ett ögonblick jag aldrig glömmer.
Han frågade hur och när jag var där.
Ja det var ju inte under kriget sa jag.

Min fru och jag var där 1975 och såg på förödelsen sa jag.
Men det var ju uppbyggt då igen.
Jag är inte så bra på Italienska så det blev ju pratat genom kontorsdamen som var bra på engelska.
Men det skulle ju varit mycket intressant att höra hans berättelse från kriget eller annat som han hade på hjärtat.

Jag hade ju hela helgen framför mig så det blev ett par glas vin till innan det blev dags att kojsa.
Sedan körde Pappans dotter hem mig till lastbilen där jag fick en natts vila, innanför låsta grindar.
På söndagen kom Kontorsdamen tillbaka till firman och inne på gården där jag stod och fråga om jag skulle se på cykeltävlingen.
Hennes bror skulle också åka sa Hon.
Javisst sa jag. Det kan vara intressant att se.

Så det blev cykeltävling på söndagen. Hennes bror vann inte.
Men det var ju en rolig upplevelse i alla fall.
Det hade varit roligt att komma tillbaka en gång. Men jag tror inte jag hitta tillbaka till detta ställe. Och mannen med korvarna lever nog inte mer.
Thore





Sharon som blev tomater

När jag hade lossat mina skinkor långt nere i Frankrike en gång så skulle jag ner till Marseille för att lasta charon. De kallas för Kakifrukter. Kakifrukter påminner till utseendet om en tomat, men skiljer sig genom de fyra stora foderbladen. Sharonfrukter är kakifrukter som vidareförädlats i Israel. Dessa frukter saknar bitterämnen och kan ätas direkt efter skörd då de fortfarande är hårda. Smaken är söt och fyllig. Ibland skiftar fruktköttet i brunt på grund av sockerutfällningar i frukten. Dessa försämrar dock inte kvaliteten på frukten.

Det är inte alla som kände till frukten sharon på 70-talet. Men jag lastade den nu nere vid hamnen i Marseille till Danmark. Och det var ju färskvaror kan man säga. Dessa sharon skulle helst vara uppe i Köpenhamn på måndagen, och här stod jag och lastade dem en fredag. Så för att vara uppe i KBH så måste jag köra på söndagen också. Normalt fick man bara köra med färskvaror genom tyskland på söndagen. Men det hände att man hade styckgods i kylbilen. Men då satte man bara på kylaggregatet så hördes det i alla fall som om man hade kylvaror med bilen.

När jag kom till gränsstation Mulhouse in till Tyskland så blev det tvärstopp. Jag skulle ha ett dokument där jag hade fri körning under söndagen i Tyskland. Den tyska tullkillen tittade på mina papper och fråga vad sharon var för något. Det är ömtålig frukt sa jag. De har jag aldrig hört talas om sa han. Du får bli här till på söndag kväll sa han. Nej det går inte sa jag. Då får jag sparken när jag kommer så sent hem till Danmark sa jag. Kom med ut till bilen får du se vad det är sa jag till Tullkillen. Ja ja, sa tullarn. Du får vänta tills jag är färdig med den andra chauffören här sa han.
Till sist så kommer han ut till kylbilen där jag har öppnat bakdörrarna så han kan se vad det är.
Det där är ju tomater sa han. Jaha sa jag och höll god min. Så skrev han tomater i mina tullpapper och sa att du kan köra nu. Och så drog jag iväg norrut för att slita lite på däcken på Autobahn.
Thore








Bussen och hatten.

På mina många resor till Frankrike hade jag en gång köpt en halmhatt som var så tunn så man kunde se genom stråna på brättet. Den var ju bra att ha ibland mot solen i alla fall.
Men så en gång i Holland kom jag på en tokig ide’. Jag var på väg mot Frankrike som vanligt. Solen lyste underbart. Och det var strålande fint väder. Och jag höll väl en fart av ca 100 km i timmen på motorvägen mot Utrecht. Och jag tycket det var en fin dag att köra. Jo det gick bra i Holland och Belgien förr i tiden med den farten. Ibland fortare. Holland och Belgien på 4,5 timmar tror jag rekordet var.

Men som sagt var, nu låg jag på motorvägsrakorna med riktning mot Utrecht.
Och så såg jag en buss komma bakifrån på motorvägen köra lite fortare än jag. Han hade nog lite mera bråttom. Så han kom långsamt närmare och närmare i ytterspåret. Och det är ganska fin motorväg här på väg mot Utrecht i Holland.
Nu måste jag ha lite roligt tänkte jag.

Jag fick tag i hatten som låg i kojen och krängde på mig den samt drog ned brättet fram i pannan och ner för ögonen så mycket som möjligt. Jag kunde ju se igenom brättet var vägen var, så det var ju inte farligt på något vis.

Och så lossades jag sova samt vaggade sakta med huvudet fram och tillbaka när bussen börja komma upp jämsides med mig full med passagerare.
Busschauffören började tuta för fullt, för han hade sett mej, och trodde jag satt och sov vid ratten. Men jag lossades inte reagera. För jag hade inte funderat ut fortsättning på detta skoj ännu. Folket i bussen reste sig från sina stolar och jag kunde nästan höra hur de skrek på mig att vakna. Det kunde jag se igenom det glesa halmbrättet.

Bussen körde vid sidan om mig och tutade hela tiden. Och som sagt, jag hade ju inte tänkt vidare hur jag skulle göra, så de var ju till att improvisera vidare. Jag tänkte och tänkte medan bussen tutade och folket skrek. Hur skall jag nu göra.
Jag måste ju lossas vakna till. Jag såg ju allt genom hattbrättet. Men jag måste ju få ett slut på de jag satt igång med. Jag hade nog kört en fem minuter på detta vis innan jag lossades vakna upp och torka ögonen. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Passagerarna i bussen vifta med nävarna åt mig. Och jag lossades som ingenting och bara körde vidare.

Efter detta kom utlösningen och jag skratta så tårarna trilla.
Ja vad skall en ensam långtradarchaufför göra som inte kan idka någon hobby eller prata med någon utan bara sitta och hoppa hit och dit i bilsätet.
Något skoj måste man ju ha.
Jag har undrat många gånger hur människorna i bussen tänkte. Eller vad busschauffören har tänkt om mig.
Han trodde nog jag var en tokig chaufför. Och undra hur jag kunde köra så länge och sova på motorvägen.

Hade jag träffat bussföraren efteråt, hade jag sagt att jag känner vägen så exakt så jag brukar alltid sova någon timma mellan Denekamp och gränsen mellan Holland och Belgien som heter Hasseldonk. Den har ett annat namn också. Jag tror att jag stannade till där och tog en fika för att skratta av mig innan färden gick vidare mot Riscuin tut. Tullgränsen till Frankrike.
Det var ju tull på den tiden.
Thore






Rundkörning mitt i natten i New Brandenburg Östtyskland.

Min kompis och jag körde vidare upp genom Östtyskland. Dresden, Berliner ring, och den gamla vägen E 251 mot Neu brandenburg där vi hade rundkörning mitt i natten. När man körde i Östtyskland på den tiden så skulle man köra efter en grön fyrkantig skylt som var cirka ett par decimeter stor bara. I mörkret var det inte så lätt att se den lilla skylten. I Neu brandenburg är det liksom en stor park i mitten och hus runt om samt många avtagsvägar. Det är vad jag kommer ihåg.

Vi kom upp till Neu brandenburg mitt i natten och jag körde först för jag hade kört där förut. Men jag kunde absolut inte hitta den gröna skylten där vi skulle svänga av mot Rostock och Warnemünde. Så det blev många varv runt i centrum i Neu brandenburg. Och jag stannade och gick tillbaka till min kompis och sa att jag tycker jag känner igen där vi skall svänga av, men det finns ingen grön skylt där sa jag.

Men vi tog några sakta varv till och jag fick se att vi hade den Östtyska MC-polisen med sidovagn efter oss. Men han körde inte om oss och stanna oss, utan körde bakom oss en liten tid. Och vi fortsatte ett varv till i centrum. Men så var sidovagns -poliserna helt plötsligt borta bakom oss. Jag funderade var han tog vägen. Men vid nästa varv så såg jag tydligt den gröna skylten där vi skulle svänga av. Antingen hade polisen satt upp en ny skylt eller så hade den gamla rasat ner från husväggen och blivit uppsatt igen av snuten. Och vi kom på rätt spår igen.


Det var enormt dåligt skyltat i Norra Östtyskland på den tiden. Och man fick ofta köra över otroligt många järnvägsspår också. Man var ganska orolig för det var varken bommar eller ljus vid dessa järnvägsspår. Det är möjligt att många av dem inte användes, vad vet jag?

Vi kom i alla fall mycket tidigare hem till Danmark än de andra chaufförerna som satt kvar där nere på gränsen vid Kiefersfelden. För strejken var inte slut ännu. Och sedan ringde jag min åkare Studsgaard och sa att jag nu är på Själland. – Va, är du inte kvar nere i Österrike. – nej jag tog en annan kompis med mig och drog iväg österut. – Mm jaha. Hur kunde Du det? - Det är min hemlighet sa jag. Nu lossar jag i KBH och så vill jag hem till Bornholm och mina kära sa jag. – Vi får se sa speditören på Studsgaard.   











Bussen och den glömda gamle tanten

Jag hade kommit med färjan från Puttgarden till Rödby i Danmark där jag mötte min kompis ”hästetjuven” Mikael. Han hade bytt till turistbuss nu. Han kom från Hamburg tror jag och skulle vidare till Köpenhamn. Bussen var full med gamla människor som hade varit på en liten semestertripp till Tyskland.

”Hästetjuven” och jag var gamla vänner och kom till att snacka om lite av varje under tiden vi stod i tullen. Men så stack Mikael iväg mot Köpenhamn. Och jag var också strax färdig.
När Mikael hade gått kom en gammal tant fram till mig tillsammans med en dansk tullare som frågade om inte tanten kunde åka med till Köpenhamn för Hästetjuven hade glömt Kär.. Tanten.
Jovisst sa jag. Hoppa in i förarhuset så skall vi snart vara i Köpenhamn om ett par timmar sa jag.

Och jag tänkte jag måste komma ifatt Mikael. Men den token körde ju också ganska fort med bussen.
Så jag tryckte gasen i botten på ekipaget så gott det gick. Men det går ju långsamt fortare och fortare med några tons på med en långtradare.
Jag måste ju köra fortare än bussen om jag skall hinna fatt Mikael. Så det gick undan nu. Jag började att närma mig 115 tror jag. Något mera kunde inte Scanian klara. Möjligen 120 km i timmen. Men Mikael körde ju också fort.

Inte förrän efter nästan 15 mil strax före Köpenhamn kom jag upp jämsides på vänstersidan om Mikael tutande att han skulle stanna.
Mikael undra var det var och stannade och trodde han hade punktering.
Du har ju glömt en Kär… dam nere i Rödby sa jag. Jädrar sa Mikael. Jamen jag har henne med här. Kan Du inte ta henne nu så Hon kommer hem på rätt sätt. Oj oj sa Mikael. Tack skall Du ha Thore
Så var den dagen räddad. 
Thore 





När jag inte visste vart jag var på väg

När man har kört länge och har blivit ganska så trött så måste man ju vila. Ibland så jagar åkaren på chaufförerna så de blir stressade. Du skall vara där och där. Du måste vara där. Ja man måste så mycket när man är chaufför. Och många orkar inte med den pressen utan de kör och får böter för antingen fortböter eller för att de kört för länge. Och ringer man hen då så säger åkaren att det får du betala själv. Ja men du sa ju att jag måste vara där nere. Nej jag har inte sagt något säger åkaren. Så går snacket hela tiden. Och till polis och kontrollen säger åkaren att det är chaufförerna som själva vill köra. Det är helt fel. Det är den stora lögnen.

Jag har också kört när jag varit skittrött och hängt ute med hela huvudet utanför sidorutan i den iskalla blåsten för att hålla sig vaken. Och jag stannade vid varje tankställe för att få en ny kopp fika. Jag hade nästan kaffedelirium. Jag var oerhört trött den gången. Jag orkade knappt köra 5 mil i taget. Det är ungefär 5 mil mellan tankställena på Autobahn i Tyskland. Och då tycker man det är för långt.
Man går av kameleonten och springer lite fram och tillbaka på rastplatsen och går in på Autobahns nattkafé för att hämta nya krafter från ingenting. Då är det jobbigt.

Jag måste få sova. Så jag körde ner på en rastplats som låg lite avsides från Autobahn drog för gardinerna och la mig direkt utan att hinna få av kläderna. Knallsov direkt som en stock. Det är enormt farligt när åkare och speditörer stressar chaufförer på detta vis. Det är så många olyckor kommer till. Fullständigt onödigt måste jag säga. Världen går inte under bara för att man kommer en dag senare eller ibland bara några timmar senare. Alla mottagare har ju också ett vist ansvar som också manar på speditörerna i sin tur. Det blir som höna på höna kan man säga. Det värsta är när människor kommer till skada eller dör i dessa olyckor. Men nu sov jag som om någon hade slagit en sten i huvudet på mig.

När jag vakande till på morgonen drog isär gardinerna och titta ut mot nejden var det vitt överallt. Och jag stod ensam en bra bit från Autobahn på en ganska stor parkering. Det var långt till närmaste byggning. Själva tanken var också en bit bort tillsammans med motorvägsrestaurangen.
Vad var det jag skulle?
Är jag på väg hem eller är jag på väg syd på undrade jag. Jag kliade mig i skallens hår samt funderade. Nej jag måste ta fram mina dokument för att se var jag var på väg. Trött var jag ännu.
Och jag glodde i mina tullpapper och cmr papper. Jaha, jag är på väg till Italien. Nu kunde jag koka en kopp kaffe för nu vet jag att jag är på väg syd på. Kanske det blir bättre väder nere i Italien. En titt på skivan för att kolla körtid samt byta skiva måste jag göra. Jag måste ju byta skiva varje dag på den här modellen.
Och så lite morgonmat. Sen var det dags att köra igen.




Bilar i topp vid avfart till Kiefersfelden

Grått och trist var dagen som kom. Kanske lite snö kom då och då. Men banorna var fina. Och jag hade i första hand Vipiteno som mål för dagen. Där skulle jag förtulla och ha ”doktor”. Och dagen rullade vidare. Asfalten bara försvann under hytten. Och ny asfalt kom framför. En och annan jag kände kom körande på andra sidan och var på väg hemåt. Genom komradion fick man ett litet snack med en kollega på några minuter innan ljudet dog bort för avståndet blev för långt.

Man fick lite information hur väglaget var och om det var någon BAG kontroll. De kontrollerna ville man undvika för ofta så hade man kört för länge. Men jag brukade slänga ut skivorna som jag kört på tidigare. Och i värsta fall så fick man böter på 10 mark. De var överkomligt. Och hade man kört för fort kunde det kosta upp till 40 mark. Men det betalade jag aldrig. Jag brukade betala ca 10 mark. Ofta ingenting för jag brukade samla alla myntmark i en dosa uppe vid frontrutan som jag kunde betala med. Men polisen ville inte ha mynt så då slapp jag. För sedlar hade jag inte sa jag.

Det började bli dimmigt. Nebel heter det på Tyska. Och det kunde blinka Nebel när det så fanns sådana apparater fanns uppsatta. München började komma inom synhåll. De stora breda vägarna här nere var fuktiga av dimman som hade lagt sig lite tätare. Och jag fick sakta ner farten. Avgaserna kändes nu tydligare. Det var hemskt ibland med dessa avgaser. Usch säger jag. Jag undrar hur man blir i huvudet när man blir gammal när man kört i så många avgaser.

Man kör utanför München på den stora Autobahn som går ner mot Salzburg. Och det är mycket fin väg här. Men man skall över en stor knöl innan man kommer ner mot Rosenheim. Stället heter något med knulle. De är en stor backe upp och sedan ned. När jag körde med de gamla 16 växlade Volvolastbilarna på ca 240 hästar här så fick man köra på ettan oppför och nedför. Och det gick mycket sakta både upp och ned. Sedan gick det någorlunda bättre när jag fick Scania 140. Men det är stor skillnad mot nu. När det finns motorer på över 600 hästar. Scanian var vist på 340 hästar om jag inte missminner mig.

Dimman var rätt så tät nu. Mörkt var det också. Och jag skulle snart svänga av den här delen av Autobahn in mot Innsbruck.
Jag närmade mig avfarten mot Kiefersfelden som kom först. Jag körde försiktigt i dimman och just precis i avfarten hade en hel hop med bilar krockat samman i en enda stor topp. Konstigt nog var det plats långt ute i högerkanten att komma förbi. Jag vet inte hur många bilar som låg i en enda röra. Det såg hemskt ut. Min fot som jag höll på gaspedalen började darra som ett asplöv. Jag försökte att se rakt fram och kolla så att jag inte körde på några delar ute i kanten. Jag hade bara krypfart.

Och jag lyckades komma förbi. Jag vågade inte stanna. Jag hade heller ingen kunskap hur räddning skulle gå till. Foten bara darrade vidare. Och jag körde försiktigt fram mot första tankställe på vägen mot Kiefersfelden. Jag måste stanna tänkte jag. Jag klarar inte det här. När jag kom fram till det första tankstället var det helt fyllt av lastbilar och andra bilar. Jag hade inte en chans att komma in för att få en parkeringsplats. Jag måste köra vidare. Jag kör till nästa ställe. Hjärtat bultade så jag hörde hur det dunkade. Och foten darrade vidare. Jag pröva att glömma vad jag såg, och fortsatte lugnt och stilla.

Efter ett tag kändes det bättre. Jag kör bara vidare tänkte jag. Tankarna gick till dem därhemma. Och jag prövade att tänka på så mycket annat jag kunde. Dimman lättade nu ganska mycket. Och jag körde förbi nästa tankställe. Det gick bra nu. Innsbruck närmade sig och ingen dimma alls nu. Så nu började alpklättringen för min kameleont. Det är bara ca 35 kilometer från Innsbruck till Vipiteno. Så det är inte långt. Men man måste upp över Brennerpasset. Nu gick det bara fint. Och jag landade tryggt nere i dalen där Vipiteno låg på andra sidan alperna. Jag var ganska ensam som kom på platsen. Ett tyst mörker låg över hela den tomma parkeringsplatsen. Och jag gick ganska genast i säng. För nu var jag trött.







350 bilar i dimolycka i Belgien

Dimma.
Jag kom från Frankrike och hade kört förbi Antwerpen samt var på väg mot Denekamp.
Och det blev mera och mera dimmigt. Jag tänkte jag får nog ta ned på farten lite. Så jag kröp ned till ca 70-80 km i timmen. Flera började nu köra förbi mig. Man kunde knappt se hundra meter framför sig. Och mindre och mindre blev det. Till slut var det inte många meter alls man kunde se framför sig.
Jag fick sakta ner ännu mera. Jag vågade bara inte köra fortare än 60 km i timmen. Och sikten var nog nu nere på kanske 20 meter. Kanske mindre.
Andra ekipage vrålade på som vanligt förbi mig. Jag fattade inte hur de vågade dra på så in i vassen.
Nu fick jag sakta ner ännu mer. Jag tycket jag var våghalsig nog att köra i 40 km i timmen nu, medan andra for förbi mig som ett jehu.
Dimman blev bara värre och värre. Farten kom ner på 20 km i timmen. Nu såg man bara någon meter framför sig.

Helt plötsligt så stod innerfilen still och jag tog chansen att gå ut i ytterfilen på motorvägen som nu gick mycket långsamt. Men så stanna den filen också. Å så stod vi bara där helt still.
Dimman var nu total. Man såg bara några få meter framför sig. Jag hade satt på mina varningsblinkers för fullt.
Blink blink blink. Jag stängde av motorn. Och helt tyst blev det. Det var som i graven. Om man nu kan föreställa sig det. Många hade stoppat sina motorer.
Jag hade ingen aning om vad som hade skett eller varför vi stod helt stilla. Man kunde inte se framför sig.

Efter tio minuter så tog jag fram mina dokument för tullen i Denekamp för att göra dem färdiga.
Så det tog ju lite tid. Men allt stod bara stilla. Samtidigt lyssna jag på radion om det kom något meddelande. Och inget kunde man se. Men så började jag höra tutandet från ambulanser eller vad det nu kunde vara. Och dimman var tät som aldrig förr.
Efter någon timma så lättade dimman lite.

Så Jag kunde knappt se att en bärgningsbil kom i motsatt körriktning med en tillknölad personbil.
Det gick en timma till och dimman började så smått att lätta mera. Framför mig kunde jag se bilar som brann. Oj oj tänkte jag. Hoppas jag slipper se.
Och det gick en timma till stående helt still. Jag la mig en stund i kojen. Men så efter en timma till så kunde vi börja att förflytta oss framåt till en övergång till motsatta sidan av motorvägen. Alltså svänga över till andra sidan och tillbaka mot Antwerpen. Det var fortfarande totalstopp framåt. På motgående motortrafikled var det heller ingen trafik.

Men vi blev hänvisade dit. Att vända om på motorvägen. Konstigt tänkte jag.
Köra tillbaka mot Antwerpen och sedan köra ”bondestrasse” tillbaka.
Dimman hade nu lättat ganska bra så jag såg hemska syner av förkolnade tillskrynklade bilar.
Syner man aldrig glömmer.
En polis hade tagit plats mitt på motorvägen och skrek bondestrasse till oss, som vände om.
Det blev sent innan jag kom till Denekamp. Där jag kunde lägga mig till att sova.
Senare fick jag veta att det var 350 bilar inblandade i Europas största krock hitintills.

Sen fick jag så klart skällning för att jag kom för sent till KBH.
Att 350 bilar hade krockat var väl inget. Att människor var döda var väl inget.
Skulle jag lyft som en fågel från motorvägen och flugit hem till KBH, frågade jag.
Speditörer och åkare har sin syn på saken. Och det är inte ovanligt att de tänker på de viset.
Thore




De sovjetiska officerarna i Polen

Nu var jag på väg att lasta något fryst i Polen uppe vid östersjökusten. Jag undrar om det kunde vara Kozalin. Jag kommer ihåg att det var ett lass till Espersen i Rönne på Bornholm.
Frusen torsk tror jag det var.

Nu var det på kvällen, så det var mörkt. Och jag körde lite försiktigt på de dåliga polska vägarna. Nu kom jag in i en liten by. Vad den hette vet jag inte. Men det var ont om gatlyktor. Och det var lite spöklikt. Och var det något ljus från ett fönster så kunde man se en bar lampa hänga i sina elkablar från taket. Så det var lite primitivt. Men det är svårt att se när det är mörkt.

Helt plötsligt så såg jag framför mig en sovjetisk officer som vinkade på mig att jag skulle stanna.
Vad är nu detta tänkte jag. Men jag stannade och den sovjetiske officieraren fråga på ryska något jag inte förstod. Tavarisj, sa ja. Vilket betyder kamrat tror jag. Ja man måste ju alltid prata med folket där man kommer. Det är viktigt. Så officieraren sken upp som en sol och snackade ryska som aldrig förr. Jag hajde inte ett ord.

-English speek please sa jag. No no, Germany sprechen staplade han fram. Ja jag kan ju oerhört lite tyska. Men vi försöker sa jag.

Får vi åka med stappla han fram. Zwe kilometre. Ja men det är OK sa jag.
Så vände den sovjetiske officieraren om och ropade in i buskarna. Och fram kom ett helt gäng med sovjetiska officierare. Oj, vad händer nu tänkte jag.
Jodå. De bara klev in i hytten. Jag tror de var 6 stycken. De satt ovanpå varandra nästan. Och jag blev ju nedtryckt och fick genom ett hål se vägen och få fram en arm för att styra det hela.
Men det gick bra. Det blev liv i luckan. De var ju på kulan också alla. Men de var trevliga. Och jag skratta. Och tänkte tokiga ryssar.

Men så kom vi fram till det ställe där de skulle av. Det var inte så långt. Och de tackade för skjutsen.
Jag nådde aldrig bli rädd.
Jag skulle lasta på fyra ställen i Polen för att få fullt lass. Och det skulle plomber på vid varje ställe.
Varför kunde man fråga sig. För inte hade jag någon lust att ta någon 30 kg frysklump med torsk.
Och inte tror jag någon vågade stjäla från en utländsk lastbil på den tiden. Skit samma, de gick ju bra ändå.

När jag lastat dagen efter på ett ställe och kört en bit så kom jag fram till en liten järnvägstunnel som inte var hög nog. Det kunde ha varit i Stawno. Jag kommer inte ihåg så noga.
Men jag tog fram kartan för att se om jag kunde ta en annan väg. Jovisst. Men den skulle bli ca 25 mil längre. Det måste finnas en lösning på problemet tänkte jag och satte bilen vid väg kanten och gick in genom tunneln och in i den lilla byn.
Jag mötte en äldre dam som jag frågade om det finns andra undergångar eller övergångar över järnvägen.

På knagglig tyska förklarade hon för mig att de lastbilar som är för höga kör ut på åkern och sedan uppöver banvallen och ner på andra sidan.
Är det riktigt sa jag. Javisst sa damen.
Jag gick tillbaka mot lastbilen. På andra sidan där jag stod var det bara åker. Medan det på andra sidan järnvägen var en liten by. Och jag såg att det var spår ut i åkern. Men för sjutton jag var ju tung.

Bara lastbilen väger ca 13 ton. Sedan släpet ca 7-8 ton tom.
Jag gick ut i åkern och stampade med fötterna. Och det verkade ganska så hårt.
Skit om det inte går tänkte jag. Och tänk om det kommer ett tåg när jag kryper över spåret.
Tjugofem mil extra eller över åkern och järnvägen tänkte jag. Vilket är bäst.
Jag kröp så sakta ut med lastbilen för att liksom känna mig för först. Nej, jag sjönk inte ner i någon lera. Till slut var jag ute mitt i åkern. Nu återstår att krypa över banvallen också.

De var ju inga plankor eller något annat mellan rälsen eller skenorna. Utan jag fick guppa över dem lite sakta på krypen. Och det gick så sakteliga. Men det gick. Och så skulle jag ner för banvallen på andra sidan med hela ekipaget också.
Det här är alltså äventyr tänkte jag.

Och jag kom ner från banvallen på andra sidan och nu stod jag med lastbilen på en liten grusgata i byn.
Nu var det att hitta ner till huvudvägen igen. Ja de var ju inte så långt.
Och jag kom fram till stället där jag skulle lasta också.
Och jag har bilder därifrån. De skulle komma ner med pallar från en gammal hiss som ibland inte fungerade. Och en dam stod och öppnade hissdörren. Det fanns folk till de hela.
Men den gamla maskinen som skulle lyfta upp pallarna in i min kylbil orkade inte eller var bara paj.
Och jag tänkte vilket skit de har de stackarna.

Jag tror de hörde vad jag tänkte för en kvart senare kom de med en helt ny lyftare. Och där stod jag med ögon stora som tallrikar. Helt plötsligt hade de skaffat fram en helt ny lyftare. Otroligt.
Ja jag fick lite last där också.
Sista stället var i Sopot eller Gdansk nere i den stora hamnen bland fiskerifabrikerna. Ja här var det stort, men gammalt här med. Och folk sprang hit och dit. Och så skulle plomber på igen. Jo det är klart för nu skulle jag ju tillbaka samma väg tänkte jag.
Men en förman visa mig en annan väg på kartan som var bättre och gick mera inne i landet. Kanske en bit längre man ganska så bra.

Här fick jag köra i långa alléer. Det var så långa så jag har aldrig sett så långa alléer. Det värsta var att träden hängde med sina grenar ner fram för framrutan. Så buskar och grena flög hit och dit. Jag kunde ju inte köra så fort heller för alla dessa grenar fulla med löv. Det liksom rasslade hela tiden mot framrutan. Det var som att köra igenom en djungel.
Thore 








De trevliga människorna i Reggio Nell ’Emilia

Frostvaror till Italien.
Jag kommer inte säkert ihåg vad för frostvaror jag hade på bilen. Men det var stora block vet jag.
När jag kom till gränsen till Österrike vid Kiefersfelden så skulle hela ekipaget vägas som vanligt.
Jag hade ju bil och släp 18 meter långt. Men vikten var fel fördelad sa man. Det var för mycket last på dragbilen. Ja vad skall jag göra åt det sa jag. Det första jag gjorde så ringde jag hem och förklarade min situation. Och jag fick bara klara mig själv. Så är det ju.

Den Österrikiska tullkillen sa att jag måste köra ner till själva byn Kiefersfelden och lasta om hela lasten. Oj tänkte jag. Ja det var ju bara att göra som han sa så klart. Så jag starta de 240 hästarna i Volvon och drog ner till Kiefersfelden med Tullkillen bakom mig i en personbil. Där koppla jag ifrån släpet och öppna plomberna och dörren på sidan samt körde upp vid sidan om med dragbilen. Sen var det bara att dra på sig en overall och gå i krig med överflyttning av dessa isklumpar. Hur mycket som skulle över fick jag bara höfta på.

De där stora isklumparna vägde ca 30 kg styck. Så de var ett tungt jobb att flytta över ett okänt antal.
Vad tror du sa jag till tullkillen när jag slängt över ett stort antal i en hög i släpet.
Jag har ingen aning sa han.
Ska vi chansa sa jag. Det fanns ju ingen våg här. Den fanns ju vid gränsen. OK. Jag stängde dörrarna och fick nya plomber på av tullkillen och så drog vi tillbaka till tullstation Kiefersfelden igen samt upp på vikten. Å de va ju precis så det kunde gå. Nu var det släpet som var för tungt.
Så jag fick betala böter i alla fall för att jag hade för tungt lass. Jag tycker att de på spedition hemma i dk skulle veta bättre angående överlast.

Men så fick jag köra syd på i alla fall.
I Vipeteno- tullen gick det bara fint. Och jag kunde fortsätta mot Reggio Nell ’Emilia som ligger mellan Parma och Modena.
Jag kom fram till Reggio Emilia på eftermiddagen. Och det var lätt att hitta firman. Men det var ju stängt. Så det blev att fira helg där nere igen. De var lite svårt med parkeringen. Jag hade stannat utanför firman. Och mina kylmotorer som på den tiden larmade ganska så mycket gick hela tiden för det var varmt.

Det tog inte lång tid förrän en man kom ut från ett hus på andra sidan gatan och sa att jag måste stänga av motorerna för de larmade så.
De kan jag ju inte sa jag.
Jag kan visa dig till en bra parkering sa han. Ja men det är bra sa jag. Då visade han mig en parkering vid ett sjukhus? Kan jag stå här sa jag. Ja ja, det är inga problem, det är så långt ifrån sa han. OK, men det är ju bara ca 300 meter sa jag.
No problem sa han.


Och motorerna bara dundrade på. Det var de gamla bensinarna King cold eller vad de nu hette.
De var svårt att vänja sig vid att ha ett sådant larmande oväsen ca en halv meter ovanför ens huvud när man låg och sov.
Har du ätit sa mannen?
Nja jag har ju lite själv sa jag. Men har du en dusch frågade jag.
Javisst sa Italienaren. Kom bara med här. Ja, jag skall bara se så jag får tag i lite byteskläder med rena kallingar och sånt sa jag. Sen travade jag bara med efter honom upp i ett mycket gammalt hus sen Jesu tid. Men innanför var det hur modernt som helst. Jag blev förvånad att det var så hemtrevligt och fint samt rent.
Thore





Kyrkogården i Vipiteno och fel svinkött

Jag hade lastat grisskinkor på Bornholm och skulle lasta 3 ton fläsksidor i Ystad för vidare transport till Italien. Jo så långt var allt rätt. Även om det var lite krångligt med Dokument och tullpapper i Ystad. Men jag fick fullt lass. Och så bar det iväg via Köpenhamn och sen syd på mot Rödbyhamn.
Sedan från Puttgarden E 45 ner mot München. Ja E 45 hela vägen ner mot Brenner.
Man fick ju köra i 4 timmar innan man måste vila i en timme. Ibland kunde man tjäna lite på att först köra 2 timmar och vila en halv timme för att därefter köra 4 timmar. Då hade man alltså 6 timmars körtid med bara en halvtimmes rast. Det var godtaget av BAG kontrollen i Tyskland. Så det var hela tiden att beräkna hur man skulle köra. Vi hade ju komradio på 5 watt i bilarna och snacka med mötande kompisar i ca 4-5 minuter innan de dog bort i en dal.

Och körde man med en kompis åt samma håll. Så kunde man ju snacka i timmar. De var ju gratis på den tiden. Det var bara komradion som kostade lite i inköp. Jag hade extra förstärkare i min komradio också. Så den gick ju extra långt. En gång körde jag tillsammans med en kompis hela vägen från Puttgarden ner till Brenner och vi snacka hela tiden. Tiden bara försvann då. Oj, vi börjar närma oss München sa min kompis som körde först. Fasen har vi kört förbi Kassel och Würzburg sa jag frågande. Ja jag har heller inte lagt märke till det sa min kompis och skrattade. Ja vi hade ju haft ett ingående samtal om livet och då märker man inte vad man kör förbi för något.

Så vi snacka oss hela vägen ner till Vipiteno. Och där var det läggdags. Dagen efter gick jag in till den speditören som stod på mina dokument. Det vimlar ju av speditörer här i Vipiteno. Och sen gick man upp till kafeterian, restaurangen eller vad man nu skall kalla syltan för en trappa upp. Så fick man lite morgonmat i allt sorlet från massor av chaufförer. Nu satt vi här och väntade på veterinären ”doktorn” som skulle kontrollera våra varor.

Det var olika tider som de gick ut på platsen tillsammans med personal från tullstället i smutsiga blåvita överdragskläder. Ibland skulle man köra in i en lokal som låg mitt på platsen. För att där inne lasta ut lite så de kunde se i mitten av lasten att det var riktigt kött. Vi behövde ju inte hjälpa till med annat än att öppna bakdörrar eller sidodörrar på kylbilarna. På platsen i Vipiteno vimlade det av mjölkbilar som kom från Tyskland med mjölk till Italien. Jag kommer inte ihåg hur många lastbilar som kunde stå parkerade där. Men det var enormt många i alla fall.

Kanske över tusen tror jag.
Och det var ett spring hit och dit i korridorerna av chaufförer och speditörer. Ena stunden satt man uppe i kafeterian och nästa stund så stack man ner till speditören för att höra om dokumenten var färdiga. Och nere hos speditören fick man veta att ”doktorn” var på väg. Veterinärbesiktning alltså ute på plattan. Nu skulle ”doktorn” komma och titta på mina skinkor lastade på Bornholm och fläsksidor lastade i Ystad. Först så kom han till bilen intill och kolla. Och så nicka personalen till mig att riva av plomben och öppna dörrarna där bak.

En av personalen hoppade upp i lasten och börja riva och slita i fläsksidorna. Nessuno carne Bollo skrek han ner till ”doktorn”, och så började han kasta ut fläsksidorna på marken en efter en. Carne Bollo upprepade han vida varje utsläng av en fläsksida. Och vi stod ca 5 andra chaufförer och såg på. En dansk chaufför sa på danska att det var ett svineri. Sen gick de därifrån och jag fick hjälp av de andra chaufförerna att lasta in samt borsta eller torka av det smutsiga från fläsksidorna. Och jag stängde bakdörrarna och satte på kylmaskin igen.
Problem
Jag gick sedan in till speditören för att höra vad som skulle hända. Där fick jag vänta en lång stund innan jag fick besked om att ingen i Italien ville ha ostämplat fläsk. Ingen av fläsksidorna hade en slakteristämpel. Och det var ju det viktigaste i Italien.
Vad skall nu hända sa jag till speditören. Vet ej blev svaret. Jag gick direkt upp i restaurangen till telefonerna för att ringa åkaren hemma i Danmark. Beställde samtal hos flickorna där samt gick ut i restaurangen för att köpa en cappuccino. Det kaffe man någorlunda kunde dricka. Efter någon timma ropade telefonflickorna upp min åkares namn Studsgaard och Beck Hansen. Ja det var ju jag det. Och tog luren och sa som det var att de svenska Fläsksidorna ville man inte ha i Italien för de var ostämplade.

Sedan var det firman som fick ta upp detta med slakteriet i Ystad och chefsleverantören i Danmark. Och jag fick bara vänta.
Det fanns ju också en liten stad som heter Vipiteno, som ligger på andra sidan motorvägen. Och där ligger också en bensinstation. För skall jag stanna här ett tag så räcker inte bensinen till i tankarna till kylmotorerna tänkte jag i mitt stilla sinne. Så jag få nog senare gå och handla bensin där tänkte jag.
Men jag gick in i restaurangen igen och tog en kaffe igen samt satte mig vid ett bord med danska chaufförer och snacka lite. Och en del av dem sa adjö för de var förtullade och började dra sydpå nu.
Här satt jag nu ensam snart i skiten och tänkte. Kunde de inte förstå på ett slakteri att det inte går att sända ostämplat kött till Italien. Tror de att Italienarna är dumma tänkte jag. Jag gick ner till speditören igen för att höra det senaste.

Du får bli här tills det kommer en kylbil från Danmark och hämtar de tre ton fläsksidorna sa han. OJ, men det tar ju tid sa jag. Ja det blir först nästa vecka sa han. Och det var lördag idag. På söndagen är det väl tomt här på tullplatsen sa jag. Ja här är det stängt på alla speditioner sa han. Jag gick beklämd ut på platsen som nu började bli tom på bilar. Alla mjölkbilar hade kört för länge sedan. Och jag kollade att bensinen till kylmotorerna skulle räcka under helgen i alla fall. Kanske jag skulle gå in i byn och få ett riktigt mål god mat på någon bra restaurang tänkte jag. Jag tog på mig lite bättre kläder och låste kameleonten som nu stod helt ensam på den ödsliga stora parkeringen.

Det var inga som helst gångvägar från tullstation in till Vipiteno. Nej det var att springa över Autostradan vid betalningsstället. Jag gick fram emot autostradan och knalla över alla filerna. Bilarna kör ganska lugnt och stilla här vid betalningsstället så det går bra att ta sig över. Det först som möter när man kommer in i Vipiteno är kyrkan och kyrkogården som jag snegla lite in på. Men just nu så var målet ett mål god mat. Och det blev väl så där när man sitter i sin ensamhet och tänker på dem därhemma.

Det var ju lördag så jag tog också lite vin och jag blev trött. Kojen i bilen hägrade och ögonen började hänga så det var att fort ta sig hem över autostradan igen och in i kahytten.
Jag tycket jag vakna till kyrkklockornas ringning från Vipiteno by. Jag tog fram min gasolbrännare och kokade lite kaffe samt tog fram några torra brödkanter som jag hade med från Danmark. Igen tänkte jag på dem där hemma när jag nu satt här ensam på en jätteparkering. Restaurangen var också stängd. Inga telefonister. Allt var stilla och lugnt. Otroligt lugnt. Och tullstationens egen präst kom över plattan fram och fråga om jag inte skulle gå i hans kyrka. Nej sa jag. Jag skall nog gå in till Vipiteno för att se på turister sa jag. Han tyckte det var dumt. Jamen så är det sa jag. Så han fick gå i oförrättat ärende. Jag skiter väl i den prästen tänkte jag och tuggade vidare på mina torra brödskivor.

Nej nu låser jag hytten och springer över autostradan till Vipiteno stad sa jag till mig själv. Solen lyste och himlen var klarblå. Luften här känns ganska frisk. Allra helst en söndag när inte alla dieselavgaser från tusentals långtradare från när och fjärran står här och förpestar luften. Det är jättefina vyer om man bara ser med ögonen. Bergen omkring är riktigt vackra. Och tänk var mycket historia som i alla fall göms här på gränsen. Jag vandrade in i Vipiteno denna soliga dag. Kyrkogården möter mig. Ja varför inte kan man gå in på kyrkogården tänkte jag. Så jag stolpade in lite försiktigt och tittade på gravarna. Alla gravar hade bilder på de döda. Det såg ganska fint ut tyckte jag. Det finns ju inte hemma i Sverige.

Men så börja jag att läsa på gravarna också. Die Gefallen in Stalingrad läste jag. Och jag läste på nästa Die Gefallen in Stalingrad. Oj, tänkte jag. Detta var intressant tänkte jag. Detta måste dokumenteras. Så jag gick över stradan igen till lastbilen för att hämta min kamera som jag ofta brukar ha med mig. Och sen tillbaka igen till Kyrkogården för att ta bilder av dessa gravstenar där det står på detta vis. Det var många så jag kunde inte fotografera alla.

Men tanken slog mig nu. Det måste ha varit många Italienare också som slogs mot ryssarna i Stalingrad. När man bara på denna lilla futtiga kyrkogård kunde fotografera så många gravar med den inskriptionen. Detta hade jag inte haft en aning om förut. Så det var ju ganska så intressant egentligen. Men hur hade de gjort med liken. Hade de släpat liken hit eller ligger liken fortfarande kvar i Stalingrad i någon slags massgrav där. Ja i Stalingrad fick ju nazisterna verkligen på nöten när stalinorglarna som stod sida vid sida började spela över staden. 13 eller 15 höga generaler fick ge upp där och jag tror att det var 350000 tyska soldater som satte livet till bara för den tokiga Hitler.

Och så kommer jag här ner flera år efteråt med fläsksidor som inte Italienarna vill ha utan slänger ut dem på backen, och ser att även Italienare var med om slaget vid Stalingrad. Ja så är livet
Måndagen gick och även tisdagen försvann och jag hade inge att prata med. Förfärligt. Och ensamt. Tankarna gick ofta hem till mina kära. Vad gör de nu där hemma. Och så gick jag in till speditören för att höra. Han viste inget. Jag ringde hem till åkaren. Ja vi håller på att förhandla med en annan åkare som har en liten 3 tonare som eventuellt kan köra ner och hämta de tre tonen fläsksidor. Jaha ja.
När? Vet inte. Röret på.

Bensinen räckte till på tisdagen. Jag fick inte köra ut från tullområdet. Jag fick gå över motorvägen till bensinstationen och låna en tjugolitersdunk i plastik samt fylla den med Italiensk bensin. Det var tungt att bära tillbaka den långa vägen. Och så en gång till, för det var ju två kylmaskiner. Jag hade satt dem på så kallt som möjligt annars hade skinkorna blivit dåliga. Så jag körde på minus 25 grader efter order från Danmark. Men jag kunde ju inte frysa ner dem till de graderna men det var så pass att de frös ganska så ordentligt i alla fall.

Onsdag och torsdag passerade utan att det hände något. Och jag längtade hem som sjutton nu. Nu började det komma andra danskar ner igen. Och jag passade på att fråga om jag skulle visa dem hur det ser ut i Vipiteno. Ofta hade de inte sett hur det ser ut i staden. Och samtidigt kunde de hjälpa mig hämta bensin. Javisst sa en kille och fick den stora tomma dunken som nu inte vägde ett skit. Vi gick in i Vipiteno och så på turisterna och tog en fika på ett kaffe, sen gick vi till tankstället och tankade plastdunkarna fulla. Jag hade bara en tioliters, medan min kompis fick tjugolitern. Oj oj va tungt sa han. Du lura mig över för att hämta soppa sa han. Nej inte riktigt du fick ju se Vipiteno sa jag. Jag bara skoja sa han och konkade vidare på dunken. Och vi kom ju tillbaka till platsen som nu började fyllas igen.

På fredagen kom den efterlängtade lilla kylbilen ner till Tullstation Vipiteno. Och så skulle han backa till min bak del där fläsksidorna var placerade. Tullen och plombgubbar stod och såg på. Vetrinärpersonalen lastade över de tre tonen. Vi fick inte hjälpa till. Nej nej. Sen fick speditören göra nya tulldokument för honom så han kunde dra hem. Han kom iväg ganska så snart. Medan jag fick vänta tills på lördag morgon för att fortsätta köra sydpå. Var jag lossade kommer jag inte ihåg. Troligen skulle jag till Livorno. Där hade jag lossat flera gånger tidigare och också senare.
Så var det med den historien.

Men det var inte det ända som hände där i Vipiteno. Min kompis Sven-Erik Spunk och jag hade en underbar festlig dag i Vipiteno en gång också. Med roliga hattar och festlighet i staden Vipiteno. De var också en liten historia.
Thore 






Toiletpapir og den tyske vej politi

Nu, da jeg kørte lav og langsom og rolig, tænker på dem derhjemme, så pludselig dukkede en ensom tysk chef for politi op og vinker til mig fra sin politibil. Han ville have mig til at stoppe ved næste parkering. Og der var en sådan bare en lille smule foran. Sådan en lille parkeringsplads der som regel findes på Autobahn her og der. Politimesteren vinkede og vinkede mig til at køre ind på parkeringspladsen.


Og jeg spekuleret over, hvor det var. Jeg havde ikke noget at skjule denne gang. Jeg havde ikke gået ud over min kørsel, og jeg havde holdt min pauser, som jeg kunne. Så han standser foran mig inde på parkeringspladsen. Jeg havde allerede vevat ned siderude, og jeg hørte, hvordan han græd næsten papier papier papier. Den første ting jeg tænkte på var, at han var sikker nødvendigt, så jeg gav ham toiletpapir, der jeg har normalt foran forruden. Nu skriger politimesteren endnu højere; intet papier dokument dokument poster. Godt jeg skal se ham på mine dokumenter. Ja, var det blot at producere mine dokumenter frem, og vedrørende fragt og så videre.

Han så, at jeg havde danske skinker og mumler lidt uforklarligt, noget mærkeligt på tysk, og så gav han mig mine dokumenter tilbage og sagde kun Fehler ist. Nicht diese Wagen, sagde den tyske politi. Og så løb han væk til sin bil igen. Men jeg troede, jeg så han smilede en smule på hans ansigt, efter at jeg havde givet ham mit toilet-rulle.

Jeg havde ingen idé om, hvad han ønskede fra starten. Men da han råbte på papier, så jeg troede, han var skør lort NØDVENDIGT. Så jeg forlod ham mit toilet-rolle med det samme. Jeg ved ikke, hvad han var på jagt, men jeg havde tilladelse til at køre på, jeg havde kød på. Jeg kan ikke huske om det var søndag. Dette ville give at normale lastbiler ikke køre i Tyskland. Kun dem, der har friske råvarer. Og at jeg havde skinker selvfølgelig. Så det kan muligvis være dem, han jagede. Eller var det en speciel lastbil, der ligner min kamæleont.
Thore




Mange Mercedes køre i grøften

Når temperaturen nærmer sig nul i Tyskland, skal man tage det roligt. Men langt fra alle, der kører Mercedes biler ikke. Mercedes har en fremragende god forvaltning, men dette gør det også vanskeligt at vide, om der er gode veje. Jeg har set mange Mercedeser miste herredømmet. Og ligge og trække i tæt på 200 eller måske over på autobahn, så det kan være virkelig svært, når det pludselig bliver glat.

Det var vinter, og jeg var på vej ned til Italien. Og vejret var ikke det bedste.

Men hidtil, var asfalten tør og fin. BMW med store motorer og Mercer kom susende forbi som de brugte i høj hastighed. Jeg så min temperaturmåler fra tid til anden begyndte at krybe ned til nul. Og så begyndte det at virke og komme lidt sne. Og det syntes at være en lidt våd sne på toppen af retten til at indkalde kørebanen. Flere og mere sne kom. Og temperaturen var nu på nul. Mercedes dræn og BMWarna fortsatte med at køre hurtigt. Jeg troede, det er ikke godt. Jeg begyndte at stikke ud mit kamera med den ene hånd bag mit sæde. Kameraet ville ligge i hængekøjen eller andet sted. Det var det. Jeg enhed, et skud med kameraet. 

Og det tog ikke lang tid før jeg nødt til at sakke ned igen. Den første Mercan lave nersladdad i den rigtige grøften, men stadig helt intakt. Men der var flere Mercer, der kører i næsten 180 tidligere som gled ned og det var helt glat. Jeg kunne mærke det i rattet og lastbilen. Bare et par minutter senere og næste Mercedes også i den rigtige grøften Volta, men ellers uskadt. Der er ingen træer, der modtager, så de plejer at gå ganske godt alligevel for folken i bilerne. Jeg kan ikke huske, hvor mange billeder jeg tog. Men jeg tror, jeg tog billeder, indtil der ikke var mere tilbage i kameraet. Alt dette har jeg dokumenteret. Men jeg kørte i min tempo.
Thore